Kvinnans röst i den franska renässansen
Kombinationen sopran och luta i en skön kyrkoakustik är alldeles förtrollande, skriver Jan Granberg efter att ha hört Tuuli Lindeberg och Eero Palviainen på Barockfestivalen BRQ i Vanda.
Vanda BRQ Festival Tuuli Lindeberg, sopran, Eero Palviainen, ärkeluta. Bertrand de Bacilly, Marc-Antoine Charpentier, Joseph Chabanceau de la Barre, Sebastien le Camus, Valentino Bucchi, Robert de Visé och Michel Lambert. S:t Lars kyrka 7.8.2019.
■ Hovsångerna eller airs de cour dominerade de franska salongerna under renässansen. Efter sekelskiftet 1600 började kvinnorna få en alltmer central roll. Mot slutet av seklet kan man redan tala om en viss intellektuell emancipation på tröskeln till upplysningen. Förutom seriösa och andliga ämnen tilläts även sånger om den ömma kärleken och naturligtvis dryckesvisor.
Tuuli Lindeberg är en enastående interpret av dessa gamla sånger och har uppenbarligen också fördjupat sig i den språkliga sidan. I den äldre franskan uttalades vissa slutkonsonanter som senare blivit stumma och även andra avvikelser förekom. Den virtuosa textbehandlingen öppnar vägen till inlevelse i sångerna.
Förälskad nunna
Ett av de märkligaste fenomenen i salongerna mot slutet av 1600-talet är en portugisisk nunnas kärleksbekännelser som riktades till en fransk officer som förfört henne. Hon kan ha varit en påhittad figur men det viktigaste är texternas känsloinnehåll och delikata språk. Underligt nog tonsattes de inte av samtidens musiker utan lästes i salongerna.
Först långt senare komponerade Valentino Bucchi (1916– 1976) delar av dessa brev och i Tuuli Lindebergs tolkning alternerade långa reciterade avsnitt med uttrycksfull sång. De gamla texterna satt riktigt bra i Bucchis moderna tonspråk och nunnans bekännelser klingade synnerligen bevekande, inte minst för att hon egentligen också saknade sin förförare och vantrivdes i den grymma klostermiljö hon var hänvisad till.
Lindeberg dekorerar utsökt
Den franska vokalmusiken skiljde sig ofta från den italienska stilen men vissa franska tonsättare började införa italienska element, bland andra Marc-Antoine Charpentier och Lully inte att förglömma fastän han inte fanns med vid denna konsert. En av de skönaste kärlekssångerna är Michel Lambarts Ombre de mon amant. Hans melodier var så omtyckta att man i religiösa kretsar gjorde kontrafakter av dem, det vill säga ersatte de sensuella dragen med andliga texter.
De förfinade texterna är tonsatta med melodier som noga följer versmåttet. Tuuli Lindeberg dekorerar utsökt elegant med lediga figurer och lätta drillar vars funktion är att betona den emotionella intensiteten. Klangen är underbar och bländande över hela den dynamiska skalan.
Ärkeluta
Eero Palviainen spelar renässansoch barockmusik internationellt med ett flertal specialiserade ensembler och trakterar själv renässansluta, vihuela, teorb, barockgitarr och barockluta. Här ackompanjerade han på ärkeluta, ett instrument som han började spela för trettio år sedan. Samarbetet med sången var föredömligt och kombinationen sopran och luta i en skön kyrkoakustik är alldeles förtrollande.
Antti Häyrynens insiktsfulla programkommentarer gav ett viktigt bidrag till konsertupplevelsen. Om S:t Lars kyrka inte var riktigt full, kan det bara bero på att det fanns ett så digert och intressant program under barockfestivalen att välja mellan.