När de förstod att vi talade finska

Malmö har för mig snarast varit staden där jag en gång i tiden upplevde några fina dagar tillsammans med killarna i gruppen Wilmer X. Men den här sommaren fick jag nya erfarenheter av staden.

När jag och hustrun K efter en kortare tid i Köpenhamn tagit plats på tåget fanns inga planer alls på att stiga av i Malmö. Vi sjönk ner i stolarna och kopplade av, men tryggheten kan numera vara skör när man söderifrån kommer in i Sverige. Legitimationen ska kollas, och för vår del räckte inte det.

Två Malmöpoliser valde av okänd anledning ut våra väskor och ansikten, och bad oss tömma fickorna. Nästa steg var att vi beordrades följa med, väskorna bars av poliserna, och då vi kommit ut åkte det tåg vi skulle ha hunnit till kvällsbåten med i väg.

Vi gick längs perrongen med utsträckta armar, som två brottslingar, och fick heller inte kommunicera med varandra. Delvis berodde den försiktighetsåtgärden kanske på att de förstått att vi kunde tala finska, ett kodspråk de själva inte förstod.

Så fördes vi ner i separata källarrum. Det blev avklädning, undersökning av kläder och kropp, och en rad frågor. Jag blev iskall och kände mig helt avskärmad, men höll tankarna sysselsatta genom att fundera på hur vi skulle göra för att trots allt hinna med båten. Och hur K månntro mådde i det andra rummet.

Jag talade inte, förutom att jag gav enstaviga svar på direkta frågor. Senare när ingenting olagligt hittades blev den manliga polisen alltmer irriterad. Han lämnade mig till slut ensam i boxen och sa att jag fick vänta.

Han var länge borta, och minuterna gick långsamt. Men till slut öppnades dörren, och så kunde jag plocka åt mig mina väskor. Stämningen var allmänt dålig, men jag frågade till slut ändå hur vi nu skulle ta oss till Finlandsfärjan.

”Tycker du att det är mitt problem”, sa den manliga polisen och spände blicken i mig, ”tycker du verkligen det?”

Eftersom han såg ut att hoppas på en konfrontation sa jag bara att jag inte kunde ha någon åsikt om den saken.

Så fick vi gå. På SJ gick funktionären med på att boka om våra icke-ombokningsbara biljetter, så att vi skulle komma till Stockholm klockan 19.45.

Möjligheten att hinna i tid till båten (avfärd 20.00) var i alla händelser minimal, men lösningen blev att stiga på ett tidigare, fullsatt tåg. Där gällde inte våra biljetter, men efter en kort förhandling med personalen fick vi beskedet att vi kunde åka med och sitta i bistron.

Jag kände i den stunden en stor tacksamhet, och känslorna av obehag inför det inträffade tunnades också ut. Och så kom jag att tänka på hur jag en natt många år tidigare åkt tåg från Göteborg till Stockholm, och tre tonårskillar i kupén försökt göra sig osynliga för konduktören.

En av dem hittade inte på något bättre än att gömma sig bakom gardinen. Konduktören kom in, tittade på hans ben, övervägde någon sekund men gick sedan vidare.

Man kan sitta i kala källarrum och plågas, och man kan sakna biljett, men lite vänlig medmänsklighet gör alltid världen vackrare igen.

”Vi gick längs perrongen med utsträckta armar, som två brottslingar, och fick heller inte kommunicera med varandra. Delvis berodde den försiktighetsåtgärden kanske på att de förstått att vi kunde tala finska.”

HENRIK JANSSON

är författare