Evigt ung fotograferande Grand Old Lady
Imogen Cunningham inledde sin karriär med ett naket självporträtt på campusområdet vid University of Washington 1906. Fram till 1970-talets studier av åldrande vänner och främlingar skulle hon hinna förnya sig och sin konst många gånger. Bianca Gräsbeck f
Imogen Cunningham
Åbo konstmuseum 7.6–15.9.2019
■ Pärlbandet av intressanta fotografer vilkas livsverk utgjort sommarutställning på Åbo konstmuseum förlängdes i år med amerikanskan Imogen Cunningham (1883–1976). Cunninghamn kan beskrivas som en modig, finurlig och humoristisk upptäcktsresande i fotografins märkvärdiga värld. Med sitt kunnande, sin nyfikenhet och sin uppmuntrande attityd blev hon under sitt liv en föregångare och förebild, inte bara för kvinnliga fotografer, utan för hela den amerikanska fotografin som hon var med och lyfte till konststatus. Utställningen, den första i sitt slag i Finland, omfattar närmare åttio bilder tillkomna under större delen av 1900-talet. Här finns allt från magiskt vackra nakenbilder till fascinerande blomsterstudier till finurliga självporträtt och studier i urbana och rurala miljöer.
Imogen Cunningham föddes 1883 i Portland, Oregon till anspråkslösa förhållanden. Intresset för fotografi vaknade tidigt. Då hon började studera vid University of Washington där konstämnen inte förekom, blev det i stället kemi och en avhandling om fotografins kemiska process år 1907. Sin första kamera köpte hon på postorder 1901 och upprörde sin omvärld med det första självporträttet där hon ligger naken i det gröna i en avsides hörna av campusområdet.
Studierna fortsatte småningom i Dresden och på hemväg därifrån träffade hon i New York Alfred Stieglitz, den amerikanska fotokonstens rabulistiska grand old man, som sammanförde henne med Gertrude Käsebier. Mötet inspirerade Cunningham att starta en egen fotoateljé i Seattle. Vid sidan av ateljéarbetet vandrade hon i bergen tillsammans med sin man, konstnären Roi Partridge. Han stod modell i en fin serie nakenbilder, vilka också de väckte anstöt på sina håll: det var ju alldeles bakvänt att en kvinna fotograferade en naken man.
Berömda närbilder
1920-talet innebar för Cunningham liv och arbete på de tre sönernas villkor. Hon stängde ateljén och ägnade sig åt sådant som lät sig göras på hemmafronten: trädgårdsskötsel och fotografering av barnen, men kanske framför allt blomstren. Det är till stor del dessa otroliga närbilder av blommor som kallor, liljor och magnolia som gjort henne berömd. Också den nakna människokroppen blev föremål för hen
nes närsynta studium – sammetslen mjukhet och dunmjuka former.
Fascinationen för närbilden försvann nog aldrig, men gav mer plats åt dels experimenterande, dels samhällsengagemang på Cunninghams speciella sätt. Hon var feminist i det att hon följde sin egen stjärna – arbetade målmedvetet enligt den egna visionen, kapabel att kombinera det konstnärliga med det kommersiella, förena karriärkvinnans roll med modersrollen. Redan 1913 hade hon skrivit en uppmärksammad artikel där hon uppmuntrade kvinnor att bli yrkesfotografer.
Allt tyder på en människa med hjärtat på rätta stället, stor empatisk förmåga, humor och finurlighet, drag som tydligt framträder i sondottern Meg Partridges intervjufilm, som visas på utställningen. Här berättar Cunningham med värme om sin barndomsfamilj, speciellt den fritänkande fadern vars liberala och uppmuntrande attityd säkerligen bidrog till att göra henne till den inspirerande föregångare hon blev.
Brödfödan kom från porträtten av konstnärer, författare, skådespelare och politiker, men hon fotograferade också på stan – ”stulna bilder” av människor hon liksom läste av: den här personen har det bra, den här saknar allt och plågas av tomheten; gör de här personerna det de vill göra? Hon ville inte göra bildjournalistik med personer i olika situationer, utan fokusera enbart på människorna och deras uttryck.
Sökte sig ständigt vidare
Cunninghams tidiga karriär sammanföll med en livlig period i fotografins historia, och hon följde ivrigt med vad som pågick. Piktorialismen, vars idé var att ge fotografin konstnärligt värde genom att med alla upptänkliga trick efterlikna måleriet, skymtar i hennes tidiga bilder. Men under 20-talet spelade den modernistiska, ”direkta” fotografin ut det konstgjorda och pläderade för det enkla, äkta och avgränsade. Här är hennes geometriskt avvägda, nästan intill abstraktion förenklade bilder representativa. Den direkta fotografin eftersträvade också så stort skärpedjup som möjligt, vilket gav namnet f/64 åt det berömda kollektivet där även fotografer som Paul Strand och Edward Weston ingick.
Men Cunningham trivdes inte med de strikta regler som den puristiska fotografin föreskrev, utan sökte sig ständigt vidare. Under 1950-talet ägnade hon sig igen – på sitt speciella sätt – åt hemmet och kvinnan där. Under 1960-70-talen verkar hon ha ryckts med av hippierörelsen i en lek med dubbelexponeringar och speglingar som stundom resulterade i nästan psykedeliska bilder. In i det sista arbetade hon: inom projektet After Ninety fotograferade hon åldrande vänner och främlingar för att komma till tals med åldrandet som hon själv otåligt uthärdade. 1975 grundade hon stiftelsen Imogen Cunningham Trust, för att hålla sin produktion vid liv efter att hon själv en dag skulle vara borta. För att garantera avdragens äkthet lät hon göra ett kinesiskt sigill där de tre skrivtecknen motsvarar hennes namn och betyder – mycket lämpligt – idéer utan slut.
Imogen Cunningham är en bekantskap värd att göra och utställningen ger mersmak. Ett litet krux för den som vill fördjupa bekantskapen är att litteraturen om och av henne tycks vara svårtillgänglig på våra breddgrader. Den bok som följde med utställningen – Richard Lorenz Ideas without End (1993), den mest djupgående biografin, såldes slut på rekordtid.