Unga måste få lära sig att ta ansvar
Tekniken för hela tiden med sig nya sätt att definiera och kvantifiera den kunskap som lärs ut i skolan, för att så tidigt som möjligt optimera eleverna för ett samhälle i förändring. Men nya möjligheter för också med sig oväntade problem.
Skolan blir allt mer stressig då eleverna förväntas sköta allting själva utan att lära sig hur, säger läraren och författaren Annika Luther.
HBL ringde Annika Luther, linjeledare för humanekologiska linjen vid Tölö Gymnasium i Helsingfors och högstadie- och gymnasielärare med tiotals år av erfarenhet, för att prata om hur skolan, dess samhällsroll och administrativa strukturer men också dess elever, förändrats under hennes tid som lärare. Vilka nya utmaningar som uppstått i och med samhällets allt fortare utveckling men också vilka lösningar man hittar under en mångsidig karriär i skolmiljön.
Föredrog klassundervisning
Mångsidig ja, förutom att hon också är verksam som författare (och bland annat också fått tillfälle att utnyttja sin lärarerfarenhet då hon skrev romanen Lärarrummet) har Luther också tillbringat ett år som inhoppande rektor på sin skola, ett år som hon inte räknar bland sina bästa.
– Jag saknade klassrummet och elevkontakten, och jag nådde snabbt min inkompetensnivå. Satt hela dagarna med näsan nerplöjd i siffror och byråkrati och gick hem med känslan att jag inte visste vad jag gjort, skrattar Luther och tillägger att hon ändå klarat sig ännu sämre än vad hon gjorde år 2006 om hon tvingats utföra samma jobb i dag:
– Rektorerna hör, kanske lite oväntat, till den yrkesgrupp vars yrke försvårats mest då skolan förändrats. Det kommer hela tiden nya sätt och nya krav på hur man ska mäta, kvantifiera och redovisa elevernas prestationer och det orsakar enorma mängder byråkratiskt arbete.
Den eviga digitaliseringen
Digitaliseringen och dess positiva och negativa effekter på skolan och inlärningen känns ibland som en evigt återkommande fråga. Luther, som flitigt utnyttjar digitala material i undervisningen, vill inte gräva ner sig i en skyttegrav:
– Jag är absolut inte teknikfientlig, det här är en nyansfråga. Vad som provocerar mig är då den tekniska utvecklingen får ske helt och hållet på de stora teknologiföretagen och vinstsamhällets villkor.
Hur ungdomars sociala umgänge och liv fundamentalt håller på att förändras tillsammans med den nya teknologin syns konkret i lärarens yrkesvardag: tidigare var en av de första praktiska uppgifterna för en lärare som inledde en lektion att ropa, eller handgripligen skapa ”Tyst i klassen!” I dag är klassrummet tyst redan då läraren kommer in och också de stojigare eleverna bänkade – med näsorna i sina telefoner.
– Jag inser att det ter sig mer främmande för mig, och vid första intryck orättvist negativt. Jag har levt en så stor del av mitt liv utan en smarttelefon och jag försöker komma ihåg att jag ju inte vet om allt positivt som finns i den världen heller.
Bredare utveckling oroar
Det är svårt att göra ett ensidigt utlåtande om just teknologin, då den anlänt hand i hand med en annan bredare samhällelig utveckling:
– En stor, betydande förändring som jag sett under min lärarbana, som i alla fall inte direkt har något med smarttelefoner att göra, handlar om hur ungdomarnas fritid är strukturerad, säger Luther. Tidigare brukade Tölö Gymnasium varje år ordna evenemang, som till exempel en marknad till förmån för Unicef, som planerades och genomfördes på frivillig basis på elevernas fritid. I dag är detta inte längre praktiskt möjligt.
– Det handlar inte om att ungdomarna saknar intresse eller motivation, tvärtom. Orsaken är att en så stor del av deras fritid redan är schemalagd och inrutad:
– Man ska ha en hobby, man ska träna, man ska jobba. Fritiden ska utnyttjas ”effektivt”. Ungdomar i dag har lite helt fri, ode
❞ Retoriken och förväntningarna är i obalans: det talas vidlyftigt om att man ”ska lära unga att ta eget ansvar” men sen dumpas ansvaret på dem innan de fått tid att lära sig. Annika Luther Linjeledare, Tölö Gymnasium
finierad fritid att bara göra vad som andan faller på, eller helt enkelt ta det lungt och bara fundera på vad de vill göra.
Luther ser det här som en genomgående trend separat från den teknologiska utvecklingen, som på ett ideologiskt plan styr också utvecklingen av skolans pedagogik och som får utslag i elevernas psykiska hälsa:
– I dag talas det mycket om att inlärningen ska vara individuell, eleverna ska lära sig tänka och ta ansvar självständigt medan undervisningsgrupperna blir allt större. Retoriken och förväntningarna är i obalans: det talas vidlyftigt om att man ”ska lära unga att ta eget ansvar” men sen dumpas ansvaret på dem innan de fått tid att lära sig.
Det här går tillbaka till tanken om ”effektiv tid” och dess konsekvenser. Tidigare var hela gymnasiet tänkt för att visserligen indirekt förbereda ungdomarna för universitetet, men också för att ge dem tid att lugnt fundera ut vad de ville fokusera på, att göra misstag och att ändra sig.
– I dag har det blivit som en sluss där man sätter upp ett mål direkt och jobbar stenhårt mot det utan rum för irrvägar: kanske någon andel av tonåringarna klarar det här men för resten leder det bara till ökad stress och prestationsångest att på förhand behöva planera hela sina karriärer och liv. För min egen del kan jag säga att inga av mina planer från då jag var ung kom i uppfyllelse, och allt underbart som hänt mig har varit oplanerat.