Till Aavasaksa!

En bekant till mig

har nyligen flyttat till Petersplatsen. Nej, inte den i Rom, utan i Wien! Petersplatsen ligger i Wiens första distrikt, mitt i stadens turiststråk. Peterskyrkan är en överlastad barockskapelse där man kan beskåda mumien av en medeltida biskop i en glaskista. Kyrkan är österrikiskt högkvarter för den omstridda Opus Dei-rörelsen. Kort sagt, en av Wiens otaliga sevärdheter.

Men nu vill jag inte beskriva Wiens sevärdheter, utan sätta in dem i ett annat sammanhang. Det är här vi återkommer till min bekant som har flyttat till Petersplatsen. Han hade alltid drömt om att bo i stadens historiska centrum, med gångavstånd till allt det som gör Wien till en av de vackraste och mest intressanta städerna i Europa. Det ligger förstås också mycket prestige i att ha adress: Petersplatsen. Men det blev inte alls såsom han hade tänkt sig. Drömmen har börjat likna en mardröm.

Orsaken är turisterna. Så fort han kommer ut ur sin port är de där. Skaror av turister från alla världens länder står där och trängs för att få den rätta fotovinkeln på Peterskyrkan. Över deras huvuden vajar guidernas små färggranna vimplar. Min vän kämpar sig igenom folkmassan och kommer ut på gågatan Graben. Samma sak där. Hela Wiens innersta distrikt är numera fullproppat med turister nästan året runt. Det är köer till berömda kaféer som Central och Sacher.

Detta har inneburit sänkt livskvalitet för invånarna. Deras hemkvarter har förvandlats till ett Disneyland, ett friluftsmuseum där en urinvånare löper daglig risk att antastas av en av de många turistguider som vill erbjuda en billig sightseeingtur. Inte att undra på att befolkningen i Wiens centrum minskar. Folk flyttar ut till lugnare delar av staden.

Det har talats mycket om massturismens negativa följder. I städer som Venedig och Barcelona planerar man åtgärder för att begränsa turismen. På Mallorca har ilskna invånare förstört resebyråers hyrbilar. Det är som om man har nått en punkt där folk har fått nog. Inkomsterna från turistnäringen kompenserar inte längre för de negativa följderna och den sänkta livskvaliteten.

På semester i hemlandet

kan vi konstatera att också det avlägsna Finland har nåtts av dessa turistströmmar. En promenad längs Esplanaden till Salutorget i Helsingfors räcker som bevis. Det är visserligen långt från läget i städer som Wien eller Barcelona, men antalet turister i gatubilden har ökat markant jämfört med för några år sedan. Ännu mer slående är förändringen i Borgå, där man verkligen har svårt att ta sig fram längs gatorna i Gamla stan en vacker sommarsöndag.

Men än så länge ser jag ingen lokal proteströrelse mot massturismen vare sig i Helsingfors eller i Borgå. Det är ett relativt nytt fenomen här och de flesta tycker säkert att det är trevligt att gatubilden livas upp under den vackra årstiden. Här bränner vi inga hyrbilar, åtminstone gör vi det ännu inte.

Låt mig till sist ta er tillbaka till en annan tid och en annan värld, då turistindustrin inte fanns och begreppet turism var en nymodighet. I verket Natursköna nejder och sevärda ställen i Finland, del I (Helsingfors 1886) finns en uppsats: ”Bland finska stamförvandter. Resefärd mot midnattssolen af D:r Zoltan Jelenffy från Ungern”. Den gode doktorn berättar här om en resa från Helsingfors till Aavasaksa över Vasa, Uleåborg och Torneå. Hans omdöme om urbefolkningen i Aavasaksa är inte helt smickrande. Rollerna är här ombytta mot vad de är i dag - det är den lokala befolkningen som utgör ett irritationsmoment, inte turisterna: ”Vårt husbondfolk visade en verkligt indiansk naivitet. De kommo allt emellan in till oss och betraktade oss stillatigande, under det de rökte, och den saliv, som derunder samlades i deras mun, förstodo de konstmässigt placera på samma ställe på golfvet”. Nämnas bör att den ungerska resenärens skildring ursprungligen skrevs för budapesttidningen Fövárosi Lapok, som översatt till svenska betyder – Hufvudstadsbladet.