Kan en orättfärdig fredsrörelse utmana krigets rättfärdighet?

BALTIC GLORY 19 Frågan om ett krig kan vara rättfärdigt tillskrivs traditionellt kyrkofadern Augustinus av Hippo (354–430). Det konkreta problem han stod inför var hur den romersk-katolska kyrkan som nyss upphöjts till statsreligion skulle förhålla sig till andra kyrkor och till sitt eget radikalpacifistiska förflutna. Augustinus svar var att kriget inte var ont i sig självt, utan tvärtom under rätt omständigheter en gudomlig plikt.

Augustinus teori om det rättfärdiga kriget blev den intellektuella ursäkt Rom behövde i kriget mot donatisterna (en nu försvunnen kristen gruppering) och har sen dess använts som moraliskt smörjmedel för otaliga krig. Att rättfärdigheten visat sig vara så starkt beroende av tid, kultur och perspektiv skulle kunna vara tillräckligt för att avfärda hela idén om ett rättfärdigt krig. Det är emellertid inte just den här textens syfte.

Här vill jag i stället lyfta frågan om den rättfärdiga freden i allmänhet och den rättfärdiga fredsrörelsen i synnerhet. Nu är jag visserligen del i saken, men nog framstår det moraliska regelverk som ställts upp för fredsrörelsen som väldigt mycket snävare än det som ska begränsa kriget.

Fredsrörelsens rättfärdighet tycks i själva verket så snäv att den ryms i krigets. En rättfärdig fredsrörelse sysselsätter sig med de frågor och fiender som kriget valt ut. Huserar den i Finland eller Sverige pratar den om Ryssland, talibanerna, terroristerna, Saddam Hussein och Muammar Gaddafi, men inte USA, Norra alliansen, kriget mot terrorismen, kung Salman och Abdel Fattah al-Sisi. Den pratar om kvinnorna och om minoriteterna, men inte som annat än utsatta i behov av krigets skydd och absolut inte om minoriteten – den rikaste procenten.

Snävheten finns också i umgänget. Medan det rättfärdiga krigets korsriddare uppmanas att umgås med krigsförbrytare och anfallskrigare ska fredsrörelsen ta avstånd. Först och främst så klart från Ryssland, men gärna också från ryssarna, från rysk kultur och från alla former av kontakt.

Den rättfärdiga fredsrörelsen bör också vara noga med att inte överträda legalitetens röda linje – om inte annat för att den till skillnad från anförarna av det rättfärdiga kriget kan ställas inför rätta. Snabbinsatsen i Afghanistan blev ett tjugoårigt krig och flygförbudszonen över Libyen ett regimskifte och ett kaos. Domarna och de åtalade visade sig vara samma personer och livet går vidare – för de som inte dött på kuppen.

I det ekonomiska gäller en sorts motsatsförhållande. Kriget blir rättfärdigare ju mer statliga bidrag det får. För att bli riktigt rättfärdigt krävs åtminstone två procent av bnp. För fredsrörelsen gäller rättfärdighet genom kall och volontärskap. Rättfärdigast är den fredsrörelse som på gandhiskt vis späker sig till döds.

I ett avseende är kanske fredsrörelsen lite friare ändå. För kriget gäller högsta möjliga offerribba. Soldater förväntas vara beredda att på order offra både sina egna liv och andras. För medlemmar av fredsrörelsen är beredvilligheten att ta risker frivillig

Under den här tredje Baltic Glory-fredsövningen förväntar vi oss att nagelfaras ned till deltagarnas tandborstvanor. Och det är naturligtvis rätt och rimligt.

och omfattar aldrig andras liv än det egna.

Men nog om de rättfärdiga. Nästa vecka kommer en ovanligt orättfärdig fredsrörelse till Finland för fredsövningen Baltic Glory 19. Det är en rörelse som inte nöjer sig med att motarbeta dem som pekats ut som skyldiga för krigsbrott och motverka det som bidragit till striderna. Det är en rörelse så djupt sjunken i fiendens kultur att den håller en konstutställning i Lovisa. Och det är en rörelse som inte ens nöjer sig med att som tidigare år blanda finnar, svenskar och ryssar. I år är en hel busslast av deltagarna ukrainare (även om närmare hälften av ukrainarna inte kan åka buss eftersom de inte säkert kan passera vare sig ryskt eller vitryskt territorium).

Att föra samman dem som med så stor möda hållits isär är ett brott mot rättfärdigheten gränsande till synd. Att ukrainarna kommer från alla hörn av landet inklusive de två separatiststaterna är ytterligare en försvårande omständighet. Att det bland dem finns människor som i krigets inledning tagit till vapen innan de kommit på bättre tankar är naturligtvis helt oförlåtligt, liksom det faktum att några är alldeles för vänster eller alldeles för lite vänster eller till och med inte vänster alls.

Baltic Glory 19 är den tredje fredsövningen. Under den första anklagades vi i vår orättfärdighet för att vara ryska agenter. Under den andra hette det att vi fått statliga bidrag av misstag – hela 1 000 euro skulle tydligen ha betalats ut av en fond för vilken en tidigare försvarsminister basade. Under den här tredje förväntar vi oss att nagelfaras ned till deltagarnas tandborstvanor. Och det är naturligtvis rätt och rimligt. För hur skulle det se ut om en smutsig och orättfärdig fredsrörelse tilläts utmana krigets glänsande rättfärdighet?