De osannolika

”Johnson och Trump är

politikertyper som är så osannolika att de rubbar politikens kontinentalplattor.

Inte för att de är duktiga politiker utan för att de inte kan stava till

ordet skam och dess närmaste synonymer.”

TORBJöRN KEVIN

F.d. chefredaktör för Åbo Underrättelser

Brittiske premiärministern Boris Johnson och mannen som störtade Storbritannien i brexitträsket, David Cameron, har styrts av samma motiv.

Cameron hade partiintresset för ögonen när han lovade folket en folkomröstning om EU. Johnson driver landet mot nyval av samma orsak – och blev partiordförande när partifältet köpte det.

Följden är ett land splittrat i en fråga som är renons på ideologiska men sprängfylld av emotionella koordinater.

Boris Johnson agerade notoriskt falskt redan när han för snart trettio år sedan, som Brysselkorrespondent för Daily Telegraph, levererade fejkade intervjuer. (Han fick sparken men samma tidning har det senaste året betalt honom 350 000 pund för en kolumn i veckan.)

Som frontfigur för brexitörerna red Johnson på den falska och förenklade premissen, att ett Storbritannien utanför EU skulle ha 350 miljoner pund i veckan att satsa på den nationella hälsovården (NHS).

(I veckan avslöjades att NHS har ett underhållsunderskott enbart på sina fastigheter i sexmiljardersklassen.)

Som färsk premiärminister höll han ett tal utanför 10 Downing Street där han tokverbaliserade fram en brittisk soluppgång bara man slipper den unionella bojan.

Som biprodukt hotar han den sköra irländska freden, men det underordnas hans ego.

Johnson är en produkt av ett elitistiskt skolsystem, av en exceptionell makthunger och en gränslös hybris.

Men han är också en produkt av en tid – som har omdirigerat väljarkårens intressen från ideologiska frågor till symbolfrågor av emotionell sprängkraft.

För den halva som lever i Rule Britannia-nostalgi är det lätt att hamna i spinn över ett EU som obstruerar brittisk storhet sådan den aldrig existerat i modern tid.

Inför folkomröstningen tog Johnson tid på sig att positionera sig. Hans demokratisyn tillät honom snusa sig till vilken position som kunde ge mest utdelning i den framtid där han länge sett sig leda nationen.

Boris Johnson gick inte i spetsen så länge det var riskfyllt. Han dolde sina kort av personliga orsaker – inte med tanke på nationens bästa.

Att hans kollega i Labour James Corbyn fortfarande har svårt att bekänna färg i brexitfrågan följer samma mönster. Han balanserar för att maximera partiets intressen.

Men är inte det vad en partiordförande förväntas göra?

Motfråga: Det finns väl en gräns för hur långt man driver det? Den har överskridits av Cameron, Johnson och Corbyn. Man har i ett okoordinerat grupparbete försatt sin nation i ett läge där politiken har förlorat styrfarten för en överskådlig framtid.

Theresa May fick tre gånger nej av parlamentet för sitt utträdesavtal.

Boris Johnson lovar ett utträde utan överenskommelse per den 31 oktober – även om parlamentet tre gånger har sagt att man inte accepterar det.

Vad gör då Boris Johnson? Han säger sig överväga att utnyttja en lucka i en oskriven författning, som ger honom chansen att suspendera parlamentet för att det inte ska kunna blockera ett avtalslöst utträde. Bara det. Tusenpundsfrågan är hur denna stolta (kanske därför) nation hamnade här.

Vi får en fingervisning om problemets generella art när vi inser att amerikanerna om drygt ett år återväljer Donald Trump.

Johnson och Trump är politikertyper som är så osannolika att de rubbar politikens kontinentalplattor.

Inte för att de är duktiga politiker utan för att de inte kan stava till ordet skam och dess närmaste synonymer.

Efterkrigsvärlden lärde sig tolka östblockets lögner och förljugenhet men vi såg dem som produkter av kommunismen.

I dag delar Johnson och Trump retoriska grepp med Vladimir Putin och det har ingenting med ismer att göra.

Att säga att det handlar om makt är att gå via banalitetens nollinformation.

Men hur kommer det sig att världen i ökande grad låter sig duperas av politikens mest cyniska skådespelare?

Det finns inte bara ett svar, men ett är att väljarna har placerat sig på läktarna.

Där förr partier och andra institutioner hade möjlighet att ge ledande politiker kollektiv regi domineras scenen i dag av individer som inte låter sig regisseras. Varför det? För att partierna inte längre står för den totala bild som krävs för att politiken ska bli förståelig för åskådarna.

Men också för att politiken i ett fatalt skede av förnöjsamhet trodde att världen var färdig när Sovjetunionens saga var all.

Den hade börjat dra sig tillbaka och gav gradvis över scenen till ekonomin.

Den moderna politikens största enskilda misstag är att den abdikerade inför ekonomin. Det mesta kan härledas till denna fas.

Väljarna har aldrig sett detta så tydligt som när man via finansialismens kris med början 2008 tvingades betala för politikens svek.

När de ekonomiska siffrorna igen pekade uppåt lutade sig politiken än en gång tillbaka.

Ju mer vi trots det inbillar oss att ekonomin går på samhälleligt utlagd räls, desto mer öppnar vi för alla demokratins mörkermän som underställer nationerna sina förvuxna egon.

Kompromisser bygger det goda livet men vi fokuserar på identiteter och symbolfrågor och den världen är svartvit.

Den brittiska låsningen vid brexit har paradoxalt nog väldigt lite med konkret ekonomi att göra. EU är självfallet mycket ekonomi. Men det manipulerades – simplifierades – medvetet bort av folkomröstningens ledande gaphalsar.

Och av själva upplägget: Ja/nejfrågor exkluderar nyanser per definition.

Det lämnade fältet vidöppet för existenser som Boris Johnson.

Vid sidan av Brexitpartiets Nigel Farage framstår han trots allt som nyanserad.

Ska vi då hoppas att Johnson & Co representerar en politik som trotsar den dominerande bilden? Hur stor är kraften i det halmstrået?

Åtminstone på kort sikt har expertisen haft fel när det gäller graden av helvete som skulle bli britternas efter juni 2016.