I studien av den sårbara Otto visar Andersson än en gång hur våra känslor verkar i oss, hur språkliga de är, hur de lever och böjs och låter sig tämjas när vi nyanserat benämner dem. Också paradoxen kräver ett språk, en orädd nyfiken reflektion som kan sv
Pia Ingström recenserar Claes Anderssons sista bok, Busholmen nästa
Det fria hyfsat friska psyket svänger som en älg, för att låna ett uttryck av en jazzmusiker bland romangestalten Ottos ungdomsbekanta. Det här förstod och gestaltade Claes Andersson lysande bra, allt bättre ju äldre han blev. Recensenten grips av livskänslan i hans sista bok, och av dödskänslan.
PROSA
Claes Andersson
Busholmen nästa Förlaget M 2019
■ Det hände några gånger att jag intervjuade Claes Andersson på HBL:s bokmässescen med anledning av en ny bok, och bad honom läsa upp något ur den som jag tyckte var särskilt fint. En gång sa han, retsamt men vänligt: ”Hon är så där sadistisk den där Pia, hon vill alltid att jag ska läsa sånt som handlar om döden.”
Det här kan ha varit när jag intervjuade honom om romanen Ottos liv. En samhällsroman 2011 – där genomgår huvudpersonen en hjärtinfarkt och en bypassoperation. Om en psykoanalytiskt bildad psykiater mysande kallar mig ”lite sadistisk” tar jag inte illa upp – det är bara ett erkännande av de motstridiga och invecklade impulser och stämningar som rör sig genom oss alla, hastigt övergår i sina motsatser, flyr och återvänder.
Det fria, hyfsat friska psyket svänger som en älg, för att låna ett uttryck av en jazzmusiker bland romangestalten Ottos ungdomsbekanta. Det här förstod och gestaltade Claes Andersson lysande bra, allt bättre ju äldre han blev. Det är något oemotståndligt med livskänslan, men också dödskänslan, i hans texter.
Jag ville väl de där gångerna höra honom läsa upp vad han skrivit om döden för att det var så vackert, så skrämmande, så tröstande eller så provocerande. Starka texter om svagt och skröpligt kött, väsentliga i mässlarmet, en prydnad för min intervjuarinsats. Om inte sadistiskt så lite parasitiskt.
Visdomar och motevidens
Den andra boken om författarens alter ego, den gamla politikern, psykiatern, författaren och jazzpianisten Otto, hette Stilla dagar i Mejlans (2016). Den tredje utkommer nu postumt bara några veckor efter författarens död och heter Busholmen nästa.
Här finns spårvagnsfärder från den nya bostaden på Busholmen till Kampen och de trevliga spelautomaterna som möjliggör dobbel i liten skala. Vid dem kan Otto spela bort sitt pensum för dagens lunch (tonfiskpasta, halvfabrikat) och en flaska billigt rödvin, eller göra en motsvarande vinst.
En del av bokens stoff är omtagningar och variationer av minnen och resonemang som vi stött på förut. Och det är särskilt nödvändigt att minnas och berätta också sådant man skäms eller våndas för, anser Otto:
” (...) Otto tror fullt och fast på att det enda vettiga (terapeutiska) är att tala om dem, ofta och vardagligt, att dra fram spökena i dagsljuset, så att man inte måste förverkliga deras morbida impulser.
Det som blir omtalat förverkligar sig inte i det fördolda. Det var vad Otto lärt sig (och trott på) i terapeututbildningen.”
Riktigt så enkelt är det förstås inte. Avväpnande prestigelöst är Andersson ofta beredd att skjuta ner sina egna visdomsord, så också i fråga om denna rimliga utsaga. En av många lärorika upplevelser från de psykiatriska avdelningar där Andersson arbetat erbjuder i detta fall dräpande motevidens.
”Här är jag i dag...”
Mötet med det första barnbarnsbarnet fyller Otto med ”starka känslor av glädje och tomhet samtidigt”, insikten om att han ”stod ytterst på avgångstrampolinen och att de nya mänskorna tog över (...)”.
Än en gång, som i de två före
gående romanerna om Otto, överlever huvudpersonen en allvarlig sjukdomskris, denna gång en lunginflammation.
Han reminiscerar kring vänner som dött, sina tillkortakommanden som make och far, resor och hur han själv en gång gripits av främlingsfientlig panik. Han resonerar upp sig till raseri kring högerpopulismens, nationalismens och rasismens förstörelse av vårt land, men kan också snabbt slå på bromsen och begrunda sin aggression och sitt förakt för dem han vill bekämpa. För att inte förgås av vrede och missmod måste också antifascisten ibland vila lite, visar Otto, fortfarande (också) en livsnjutare: till exempel genom att ”ta ett litet glas Calvados, ett stort glas argentinskt rödvin och tre milligram melatonin, läsa en lång ultrahumanistisk essä i Nya Argus, släcka lampan och sova riktigt gott. I morgon är också en dag, får man hoppas.”
”... men troligen inte i morgon”
Men allt kan och bör inte uppskjutas till nästa dag. Ett dramatiskt tema i Busholmen nästa är den för Otto helt oförklarliga brytningen med en kär vän, som plötsligt meddelat att hon inte längre vill ha med honom att göra. Han fattar ingenting, han är djupt sorgsen, desorienterad och rasande – och undersöker samtidigt sina känslor av självrättfärdig kränkthet och masokistisk njutning i sorgen. Till Ottos och läsarens stora glädje och lättnad inträffar sedan, lika oförklarligt, en försoning. Inget reds ut, inga förklaringar ges, plötsligt är vännen där vid hans sjukhussäng och läkningen av vänskapen kan börja.
För den som tjänat sitt levebröd med att tala/skriva ut ger det sena livets begränsade tidsperspektiv ännu en viktig insikt: ”Man bör inte riva upp gamla sår så att de igen börjar blöda om man i stället kan förbigå och glömma dem.”
I studien av den sårbara Otto visar Andersson än en gång hur våra känslor verkar i oss, hur språkliga de är, hur de lever och böjs och låter sig tämjas när vi nyanserat benämner dem. Också paradoxen kräver ett språk, en orädd nyfiken reflektion som kan svinga mellan vånda och glädje, svartsyn och hopp.
Otto är inte fullkomlig, man kan uppleva honom som jobbig, inkapslad i en oaggressiv enstörighet som ibland intill förväxling påminner om egocentricitet. Men det här kan också tydas som en koncentration på det allra innerst egna, det som inte delas med någon i livet, utsikten mot att det där med ”i morgon är också en dag” inte längre gäller för ens egen del:
”Otto satt på sin balkong och betraktade människorna där långt nere, skyndsamma, till synes planlöst rusande eller cyklande hit och dit. Varifrån kommer det oväntade men välkomna lugnet? När man vet att man är i sista kurvan just före upploppet och målsnöret är det som om ett underbart lugn skulle komma krypande som ett mjukt moln av lustgas.
Här är jag i dag, tänker Otto, men troligen inte i morgon.”