Robert Smith och The Cure fick HBL:s recensent att skämmas för sina fördomar
Den festivalbesökare som orkade kravla sig upp till söndagens Flow belönades med osannolik vädertur och ett välkurerat, varierat musikutbud.
Något ord om tråkiga vuxensaker innan vi kommer till det roliga: logistiskt fungerade Flow i år helt okej. Under en snabbvisit på fredagen råkade jag visserligen ut för den lustiga situationen att kön utanför den separata ingången för journalister och personer som betalat vansinniga summor för vip-armband gick långsammare än den vanliga kön, men eftersom jag inte hade bråttom till något arbetsrelaterat störde det mig inte just då. Då jag något senare köade efter dricksvatten hörde jag anonyma röster i trängseln som kritiserade logistik och planering och lite surt klagade på att de minsann aldrig tidigare varit tvungna att köa så här länge på Flow för att få kissa eller dricka.
Men då jag lite senare utförde en snabbgallup bland andra, mer rutinerade Flow-besökare hade ingen något att anmärka på. Under resten av veckoslutet observerade inte heller jag några allvarligare planeringsfel för en festival i denna storleksklass.
Musiken då?
Söndagen är som nämnt mitt huvudansvarsområde i år, men först vill jag passa på att ge ett hedersomnämnande eftersom HBL:s lördagsfestivalreporter prioriterade andra artister i sitt annars utmärkta reportage. En av mina favoritsaker på festivaler är att göra nya musikaliska bekantskaper, och tipsad av en kompis stack jag mig på lördagen in i Black Tent för att lyssna på brittiska Nao. Det tog mig cirka en och en halv låt att falla handlöst för hennes beroendeframkallande blandning av funk, elektro och soul med nypor av dancehall och västafrikanska rytmer.
Hennes scenkarisma är en oemotståndlig blandning av till synes ansträngningslös coolhet och smittande bubblig glädje och hon lyckas beta av hela registret från sexigt till sorgligt till euforiskt och skapa den kanske bästa och intimaste publikkontakten som jag såg under hela festivalen. Min kompis som är ett mer hängivet fan var mosig av välförtjänta lyckotårar då vi lämnade tältet.
Över Atlanten för Mitskis skull
Söndagens musikaliska meny inleddes för min del med en euforisk timme av vilt dansande till Cüneyt Sepetçi. Genom att bjuda in denne grånande turkiske gentleman som i stor fyrkantig kostym spelade trakisk romanimusik uppbackad av smattrande darbouka och sensuellt syntylande fick Flow in en fullträff rakt in i de skummare sfärerna av min musiksmak. Hans set lämnade ett gyllene minne i såväl kropp som själ.
Däremellan hinner jag också byta ett par ord med min kompis Alex från New York som inkorporerat ett Flowbesök i sin Europaresa för att få se Mitski:
– Alla i New York älskar Mitski och hennes konserter hinner alltid sälja slut innan jag får tag på en biljett. Jag är glad att jag fick se henne nu innan hon tar en paus i turnerandet! säger Alex som annars är imponerad över den ekologiska hänsyn som Flow tar genom att dela ut gratis dricksvatten: en ovanlighet på amerikanska festivaler.
Efter vild danseufori är det igen dags att slå på känslosträngarna då The Cure äntrar huvudscenen. Robert Smiths välbevarade röst får mig snabbt att skämmas för mina tidigare fördomar om rockgubbar med nostalgivärde, och jag sluter ögonen och minns hur det var att vara femton, olyckligt kär och ladda ner Pictures of You på Limewire.
Attitydrap och drag queens till efterrätt
Men att bada i glömda känslor under hela The Cures över en timme långa bauta-spelning blir övermäktigt. Småningom blir det dags att åter skurra in i det svarta tältet för att fixa en bra plats inför sista minuten-inhopparen Tommy Genesis som ersatte inställda Cupcakke.
Den kanadensiska rapparen äntrade scenen i en bylsig gräsrökartröja och ett par militärbyxor som hon klippt till chaps och levererade ett kort men intensivt och laddat set där hon bland annat hann sparka en stol av scenen och flirtigt småjävlas med sin livvakt som utstrålade den aura av klyschigt kompakt tålamod som man förväntar sig av hans skrå. Tunga beats och sötaktiga slingor av smygrökt braj ramade in hennes verser som vägde av djupare meditationer med inslag av oförskämt kåt och charmerande dumrolig attityd: ”Look at my face, only thing more pretty is my pussy!”
Pricken över i-et för min del blev en kort sejour till Red Garden för att lyssna på tekno och beundra ett gäng imponerande dragqueens. Därefter var det dags att bege sig hem genom den mörknande augustinatten med ett varierat och välbalanserat festivalpaket under västen.
Genom att bjuda in denne grånande turkiske gentleman som i stor fyrkantig kostym spelade trakisk romanimusik uppbackad av smattrande darbouka och sensuellt syntylande fick Flow in en fullträff rakt in i de skummare sfärerna av min musiksmak. Hans set lämnade ett gyllene minne i såväl kropp som själ.