Inkomstrundan kräver framsynthet
Det är inte klokt att hänga upp sig på den obetalda förlängningen av arbetstiden i höstens inkomstpolitiska förhandlingar. Den överskuggande frågan är att öka sysselsättningen.
Enligt en färsk utredning av näringslivets forskningsinstitut Etla härrör sig cirka 40 procent av den ökning av sysselsättningen som konkurrenskraftsavtalet fört med sig från förlängningen av arbetstiden. Enligt utredningen behövs cirka 40 000 arbetstillfällen utöver dem som i varje fall föds de närmaste åren för att målet på en sysselsättningsgrad på 75 procent kan nås. Således finns behov av lika stora åtgärder som den förra regeringen och arbetsmarknadsparterna vidtog.
Konkurrenskraftsavtalet gjordes 2016 med syftet att främja exportsektorns kostnadskonkurrenskraft. En central komponent i avtalet är en förlängning av arbetstiden på årsnivå med 24 timmar, utan kompensation.
Vad som sker med de 24 extra timmarna blir ett stridsäpple i höstens förhandlingsrunda. I avtalet mellan Teknologiindustrin och Industriförbundet finns en klausul om att de kan sägas upp.
Arbetstagarparten är tydlig med att den vill bli av med timmarna och arbetsgivaren med att de kommit för att stanna. Övriga fackförbund anser att arbetstagarna gjort tillräckligt med talkoarbete för arbetsgivarnas räkning och att de tillagda timmarna i fortsättningen ska kompenseras.
Det skulle vara klokt av förhandlingsparterna att inte göra arbetstimmarna till en prestigefråga som inflammerar förhandlingarna. Det viktiga är att öka produktiviteten, som stått och stampat under hela 2010-talet. Det kan inte göras bara med att justera arbetstiden, det innefattar hela arbets- och produktionsprocessen.
Ingen förväntar sig furstliga löneförhöjningar, men någon smula i bottnen av lönekuvertet borde det förbättrade läget ge, trots att konjunkturtoppen är förbi. Det är en kinkig fråga på vems villkor förhöjningarna i den förbundsvisa avtalsrundan sker. Då kring 40 procent av arbetstillfällena direkt eller indirekt är beroende av exporten är trycket stort på att exportsektorn sätter ett tak för löneförhöjningarna, såsom modellen i Sverige ser ut.
Tyvärr är det ett effektivt sätt att cementera rådande strukturer för lönesättningen. Vårdarfacket Tehy har signalerat att det under inga omständigheter går med på att andra branscher sätter en norm för hur mycket vårdarlönerna kan höjas. Tiotusentals vårdare verkar i någon annan bransch eftersom lönerna är för låga. De som vill få betalt för att vara vårdare flyttar till Norge.
Erfarenheterna från den skräckinjagande avtalsrundan 2007 manar dock till försiktighet. Först kom löst grundade vallöften om högre vårdarlöner och sedan en lönekarusell där buden vid förhandlingsbordet höjdes och höjdes, strax innan finanskrisen bröt ut.
Lönerna inom den offentliga sektorn kan höjas bara genom att skatteintäkterna ökar. Även om så sker är det många andra utgiftsökningar regeringen redan predestinerat.
En annan fråga är vilka skatter som i så fall skulle höjas utan att det har en hämmande verkan på ekonomin. Om regeringen på något vis vill bidra till en löneuppgörelse skulle det snarare vara genom att sänka inkomstskatten en aning. Både arbetsgivar- och arbetstagarparten avfärdar visserligen regeringens medverkan och bedyrar att de kan göra inkomstpolitiska uppgörelser på egen hand utan skattelösningar.
Trepartsförhandlingar förs däremot kring olika sysselsättande åtgärder. Till dem hör bland annat frågor om lönestöd, utbildning och arbetslagstiftning. Den så kallade aktiveringsmodellen, som varit en nagel i ögat för facket, har regeringen redan lovat skrota.
Det är svårt att föreställa sig att den inkomstpolitiska förhandlingsrundan och sysselsättningspaketet inte på något vis skulle hänga ihop i slutändan. Vad en part uppnår i en förhandling påverkar vad den går med på i en annan förhandling. Arbetsgivarna försäkrar att de centrala uppgörelserna aldrig kommer tillbaka, men frågorna som det är bra att försöka lösa på ett samordnat sätt försvinner inte. Frågan om principerna för lokala avtal är den största av dem.