Ägaren tar ansvar
Under sommaren har det igen varit gott om tillfällen att idka förakt mot ungdomar och stuggrannar. Ungdomar väsnas och skräpar ner innan de tuttar eld på gårdsgungan och sparkar sönder blomkrukorna. Stuggrannarna igen är helt oförmögna att trimma en häck eller sköta sin omgivning som ser ut som en höåker.
Var och en av oss möter också helt verkliga problem i vår omgivning. Medierna rapporterade vid månadsskiftet om allvarliga oroligheter och skadegörelse som ungdomar i Helsingforsstadsdelen Nordsjö gjort sig skyldiga till. Polisen lovade mer bevakning och närvaro.
Det finns alltid någon som undviker talkotillfällen, glömmer att sortera eller låter tobaksröken blåsa in genom vädringsgluggen i grannens sovrumsfönster. Under en varm dag fylls till exempel Helsingforsparkerna av gäster vars krafter sinat då det genererade skräpet borde bäras bort. Efter en varm helg får lokalbefolkningen rasta sina hundar och sin avkomma bland glasskärvor och kartongförpackningar.
Vad beror det på att så många beter sig vårdslöst i sin egen närmiljö eller i omgivningar som är andras hem?
Jag tror att det är fråga om ägarskap – mer specifikt psykologiskt ägarskap – och upplevelsen eller avsaknaden av den. Det väsentliga är att förstå att det inte handlar om kontroll, rösträtter eller tillgångar, utan helt enkelt om samhörighetskänsla och stolthet. Jag hör hemma här och allt detta är även på mitt ansvar och jag ger mig inte lätt.
Den icke-ägande är alltid endast på besök, en utomstående och till och med oönskad. Den har varken entusiasm eller incentiv att anmäla ett trasigt lås, varna om ett vägmärke som ligger på marken eller att ingripa när vandaler klottrar ner hållplatsen, igen. Det är lätt för den icke-ägande att retirera.
Ägaren – den psykologiska ägaren – uppför sig helt motsatt: följer med, bryr sig, ingriper och uppmuntrar. Flera av dessa ägare äger de facto juridiskt sett ingenting, men upplever en stark känsla av ägande och ansvar, en vilja att behandla omgivningen som sin egen.
Vi möter detta ideligen i vår vardag. Varför är en gård till ett hyreshus fullplanterad och har lekutrustning för de boendes barn medan en annan gård i kvarteret ser ut som en leråker och bänkarna är sönderslagna för länge sedan? Ett exempel på en triumf för känslan av ägande är de aktiva Berghällbornas förmåga att kapa Björnparken av missbrukarna och bygga upp en trivsam oas åt sig.
Jag tror att stadslivet kan låna lite från företagsvärlden. Flera studier visar att just upplevelsen av ägarskap skiljer vinnande företag från helt duktiga konkurrenter och de mest upplyftande arbetsplatserna från de blekare. Studierna påvisar genomgående att känsla av ägarskap minskar på personalens frånvaro och omsättning, men ökar tryggheten, produktiviteten samt försäljningen och uppvisat resultat.
Företagen där personalen känner starkt engagemang och förhåller sig till sitt ansvar som om det var deras eget företag är mer framgångsrika. På dessa arbetsplatser är den oskrivna överenskommelsen att segrar firas tillsammans och förluster sörjs i ring. De viktigaste spakarna är ingalunda ekonomiska fördelar eller incitament, utan koder som hör ihop med kultur och samhörighet. Jag vågar påstå att betongförorterna och de långsamt tystnande byarna undantagsvis kunde lära sig av de bästa börsbolagen.