La reprise gör publiken vittne till ett grymt mord
Det finns gott om true crime i vår kultur, men Milo Raus La reprise gör mer än bara spekulerar. Isabella Rothberg ser både sorg och smärta gestaltas på ett verkningsfullt sätt på Tammerfors teatersommar.
Le reprise. Histoire(s) du théâtre (I)
Koncept och regi: Milo Rau. Text: Milo Rau och ensemblen. Research och dramaturgi: EvaMaria Bertschy. Dramaturgiskt samarbete: Stefan Bläske och Carmen Hornbostel. Scenografi och kostym: Anton Lukas. Video: Maxime Jennes och Dimitri Petrovic. Ljus: Jurgen Kolb. Ljud: Jens Baudisch. På scenen: Sara De Bosschere, Suzy Cocco, Sébastien Foucault, Fabian Leenders, Sabri Saad el Hamus och Tom Adjibi. Föreställning på Tammerfors teatersommar 11.8.
Det är inte många gånger jag blivit så illa berörd i en teatersalong som när skådespelaren Tom Adjibi misshandlas på Tampereen Työväenteatteris scen. Sparkar och knytnävsslag delas ut. Förövarna behandlar hans kropp som ett stycke dött kött.
Det vänder sig i magen, jag vill titta bort. Ändå, bara för en knapp timme sedan har ensemblen tydligt demonstrerat att det här bara är teater, visat hur ljudet bara kommer från skådespelarnas handflator som smälls ihop. Död på scenen är ju inte död på riktigt – eller?
Den schweiziske regissören Milo Raus föreställning La reprise vecklar in sig i trixiga metanivåer, verklighet och teater löper som korsstygn om vartannat. Föreställningen tar avstamp i ett verkligt fall, mordet på Ihsane Jarfi i den belgiska provinsen Liège 2012. Fyra män plockade en natt upp en ung man utanför en bar, misshandlade honom brutalt och lämnade honom för att dö naken ute.
En genial skådespelarensemble bestående av Sara De Bosschere, Suzy Cocco, Sébastien Foucault, Fabian Leenders, Sabri Saad el Hamus och Tom Adjibi försöker rekonstruera dels mordnatten, dels sin egen arbetsprocess kring föreställningen. För La reprise handlar inte bara om ett fruktansvärt brott, utan också om teaterkonsten i stort och vad det innebär att gestalta någon eller något. Den ställer frågor om vem som får spela vem och vad till exempel klass och etnicitet har för betydelse i samhället och på scenen. Den ställer frågan om hur man ansvarsfullt ska handskas med en verklig människas död på scenen.
Ondskans banalitet
Det kunde bli spekulativ true crime av det hela, men föreställningen undviker förenklande svar.
Faktorer som att offret var homosexuell och hade arabiskt ursprung presenteras och att det fanns både rasistiska och homofoba motiv antyds, men slutligen är det här ingen pusseldeckare. Offrets ex-pojkvän får stå för tolkningen: Förövarna var idioter. Futtiga, fulla idioter. Han menar att det rörde sig om banal ondska, begreppet som filosofen Hannah Arendt använde för att förklara hur nazisterna kunde utföra bestialiska våldshandlingar.
Fokus i berättelsen ligger på samhället, ett Liège som sedan industrin avvecklats präglats av ofattbart hög arbetslöshet. Mångfaldigt fler arbetslösa än lediga jobb i regionen, konstaterar Fabian Leenders, en av skådespelarna, själv ortsbo och före detta murare. Har man tur kan man landa en statistroll i en film av ortens söner, bröderna Dardenne, och kanske tjäna en femtiolapp.
Greppet är dokumentärt men också fiktionaliserande, ja, ibland kan det kännas nästan manipulativt. Det speciella är att Milo Rau också synliggör sina metoder, inte minst i en castingscen där regissören, spelad av Sabri Saad el Hamus, pressar lokala amatörskådespelare till att försöka gråta på scenen, klä av sig eller kyssas. Visst skulle man kunna se hela föreställningen som ett sätt att exploatera mordet på Ihsane Jarfi och exotisera trakten och arbetarklassen. Men ensemblens närhet till händelserna understryks gång på gång. Att någon till utseendet liknar offret, att
Kanske visar Milo Rau att de svåraste tingen behöver fiktionens språk för att vi som inte själva var där emotionellt ska förstå och ta in ens en bråkdel. Förstå att det var människor som mördade och en människa som dog.
någon annan haft en liknande uppväxt som en av förövarna.
Men samtidigt finns här något mer, ett försök att gestalta det där som egentligen inte kan artikuleras – vad en förlust betyder, vad ett liv som klipps av innebär, vad smärta kan vara, att en kropp som misshandlas är en kropp som älskats av en mor, en far och en pojkvän.
Kanske visar Milo Rau att de svåraste tingen behöver fiktionens språk – en scen, en skådespelare, ett musikstycke av Purcell – för att vi som inte själva var där emotionellt ska förstå och ta in ens en bråkdel. Förstå att det var människor som mördade och en människa som dog.