Kvicksand och tillkortakommande

Varje sommarsöndag är det loppmarknad i vår grannpark. Hundratals säljare, tusentals prylar. Filtar svämmar över av skor, inredning, kläder med märken som heter olika, men alla ägs av samma svenska storföretag. ”Allt för 1 euro styck” står det på en pappskylt, ”Varsågod, gratis!” på en annan. Och det är jättebra att vi återvinner, förstås. Problemet är bara att det finns så oerhört mycket att återvinna, att det varit så billigt och lågkvalitativt från första början, och att vi hela tiden köper nytt och mer. ”Det går ju inte att få någonting sålt här”, säger någon, ”alla vill bara bli av med sitt eget överflöd”.

Klädindustrins klimatpåverkan är enorm, och har äntligen börjat diskuteras. Den genererar mer växthusgaser än flyg- och transportindustrin tillsammans, rapporterade FN tidigare i år. Att framställa en enda bomullsskjorta kräver 2 500 liter vatten. Varje finländare slänger årligen bort cirka 13 kg textilier. Och vi nätshoppar allt mer billiga grejer med gratis frakt och retur, varpå delar av dem kastas bort, oanvända, efter att ha rest runt jordklotet för inget syfte alls annat än vår lättja, hedonism och hopp om att känna oss glada en stund i någon tröja.

Men varför köper vi så mycket? Varifrån kommer habegäret, viljan ”att få nåt nytt”? Vad ger det oss att klicka eller ströva runt i affärer, varför är ”shopping” en programpunkt på resor? Varför köper vi saker vi inte behöver, knappt använder, sedan drunknar i och behöver speciella japanska metoder för att bli av med?

Vi konsumerar för att hantera ångest, för att visualisera och förbereda framtiden, som ett sätt att relatera till andra människor, säger psykologerna. Vi lever i ett samhälle genomsyrat av konsumtion, där vi både köper och själva är varor som ska paketeras rätt. Vi konsumerar för att skapa och uttrycka identitet, för att uppnå och markera vår ställning, säger sociologerna. Så väldigt mänskliga teman: att beröra och känna, att vilja höra samman och samtidigt vara egen.

Problemet är bara att konsumtion som lösningsförsök är kvicksand och tillkortakommande. För ångest kan inte lindras med prylar, framtiden inte kontrolleras med hjälp av en annan klänning än de tjugo jag redan har. Vi når inte varann genom att riva ut fullt fungerande kök och lägga in nya, tre trosor för priset av två är inte samma som närhet. Och även om dessa lösningar vore möjliga kan de inte att hjälpa oss om vi förverkligar dem på sätt som gör att vi snart inte har ett beboeligt jordklot att leva på. Så det måste finnas andra sätt att glädja, lindra, uttrycka oss på. Konsumera klokare, mer begagnat, mer hållbart. Men också köpa mindre materiella grejer, hitta andra sätt att känna och uppleva på.

Är det att slå in öppna dörrar att skriva detta? Jag är sannerligen inte den första som lyfter fram dessa problem. Så länge dörren står öppen, men vi inte kliver genom den är det dock kanske nödvändigt att fortsätta peka på den.

”Vad ger det oss att klicka eller ströva runt i affärer, varför är ”shopping” en programpunkt på resor?”

MONICA ÅLGARS är skribent, doktor i psykologi och psykoterapeut.