Houston, inga större problem här inte
Apollo 11 är en lovsång till kollektivet och det mänskliga intellektet. Dokumentären, vars bildmaterial är förbluffande fräscht, lyfter fram det hopp och den framtidstro som präglade månlandningsprojektet.
DOKUMENTÄR Apollo 11 ★★★☆☆ Regi och manus: Todd Douglas Miller.
■ I år har det gått femtio år sedan Neil Armstrong och Buzz Aldrin satte sin fot på månen (”ett litet steg för en människa, ett jättekliv för mänskligheten”), något som resulterat i en uppsjö av nyproducerade dokumentärer.
Den med huvudet på skaft kanske också prickade in Damien Chazelles First Man med Ryan Gosling i rollen som Neil Armstrong. I Apollo 11 av Todd Douglas Miller är det återigen det dokumentära som gäller. Och där Ron Howard i sysslingen Apollo 13 gick in för det smörigt sentimentala är det nu fråga om det strikt sakliga.
Filmen tar vid i juli 1969, kort innan det bär i väg för de tre astronauterna; Michael Collins heter den tredje som rattade moderskeppet Columbia (och som har en tendens att pocka på uppmärksamhet i frågesportssammanhang). Efter en snabbt undanstökad bildkavalkad som introducerar astronauterna kommer vi så till saken: de minst sagt rigorösa förberedelserna som backas upp av ett till stora delar unikt arkivmaterial.
Till det kommer en störtflod av ljudfiler hämtade från ”verkstadsgolvet”, ett närmast futuristiskt kontorslandskap från informationsbehandlingens barndom. Det talas om 11 000 timmar ljudmaterial som klippts ner till sisådär nittio minuter. Allting ska klaffa, ingenting lämnas åt slumpen.
Hopp och framtidstro
Slutresultatet är häpnadsväckande i all sin detaljrikedom, men det som man i första hand tar med sig från filmen är inte nödvändigtvis den högdramatiska avfärden och det därpå följande stora rymdäventyret.
Det som sticker ut är det universella hopp och den framtidstro som Apollo 11-projektet signalerar. För även om det handlar om en i grunden amerikansk styrkedemonstration får det strikt patriotiska här ge plats åt en mera allmängiltig logik – ett löfte om fred och framsteg på en större skala.
När journalistlegenden Walter Cronkite tar till orda saknas förvisso inte brösttoner, men samtidigt är folkfesten också ett faktum. På betryggande avstånd från Cape Canaveral samlas inte mindre än en miljon människor för att ta del av avfärden, utrustade med tältstolar, söndagsfint uppklädda med korv och bröd på tallriken.
Fängslande och fascinerande
I termer av raffel och mänskligt drama kan Apollo 11 knappast mäta sig med Chazelles First Man, men visst är det fängslande och fascinerande stoff. Och det på ett sätt som inte alls känns lika påträngande som i de flesta dokumentärer.
Här är det materialet i sig som talar, inte tjatiga berättarröster eller talande huvuden med dåligt sittande kostymer och fula frillor. Där den amerikanska filmen och dess dramaturgi i regel bygger starka individer framstår Apollo 11 The Movie dessutom som en lovsång till kollektivet och de små grå.
Bildmaterialet i filmen är inte sällan förbluffande fräscht, men det är den ohämmat optimistiska inramningen – en del av arvet efter John F. Kennedy – som gör att dagens tittare börjar skruva på sig.
Med anledning av Apollo 11-jubileet skrev Hanna Fahl i Dagens Nyheter om en tid när ”allting blev bättre”, när utvecklingen i stort gick åt ett håll – framåt. Det var innan klimatförändringen och högerpopulismen, en era när miljömedvetenhet handlade om att delta i skräpplockardagen och ”vara duktig med pantburkar”.
Det var då det. Lätt att bli nostalgisk.
Notera att det är fråga om specialvisningar i dag torsdag 15.8 och nästa torsdag 22.8.
Även om det handlar om en i grunden amerikansk styrkedemonstration får det strikt patriotiska här ge plats åt en mera allmängiltig logik – ett löfte om fred och framsteg på en större skala.