Fem saker som skiljer den nya regeringen från den förra

Både omvärlden och regeringen är en annan nu. Skillnaderna ser man i budgetarbetet.

1. Utgifter lovas, inkomster hoppas man på

Regeringen Sipilä genomförde alla impopulära nedskärningar raskt i början av regeringsperioden, och när det ekonomiska läget var bättre – och det närmade sig val – kunde budgeten kryddas med fler utgifter.

Rinnes regering har omvänt läge. Tillväxten ser tillsvidare bra ut, men riskerar avstanna framöver, och prognoserna har blivit osäkrare. Enligt Finansministeriets prognos från i somras krymper tillväxten nästa år till 1,2 procent.

Regeringen förhåller sig också till budgetbygget tvärtom: Inkomsterna är osäkra, men utgifterna i regeringsprogrammet ökar med över 1,2 miljarder, där omkring 700 miljoner ska komma från skatteintäkter. Tanken är att finansiera allt genom att höja sysselsättningen till 75 procent, med 60 000 fler personer i arbete.

Men på den här punkten hittar vi en stor skillnad till den förra regeringens situation. Under regeringen Sipiläs tid fick över 100 000 jobb, enligt bedömningar upp till 140 000, varav en del kan tillskrivas konkurrenskraftsavtalets effekt. Resten har kommit på grund av högkonjunkturen. Regeringen Rinne har ingendera möjligheten: varken högkonjunktur eller några centrala löneavtal, eftersom Finlands Näringsliv EK inte längre gör sådana.

2. Mer långsiktighet – i vissa frågor

Den hårdaste kritiken under den förra regeringens tid, också från ekonomers håll, var mot nedskärningarna i utbildningen. Snabba nedskärningar i till exempel forskning grusar förutsägbarheten. Regeringen Rinne vill oberoende av konjunkturer satsa på mer långsiktighet och förutsägbarhet för utbildning och forskning, vilket också ska påverka sysselsättningen på lång sikt.

Eftersom det inte finns mycket annat att ta till för att påverka hur hållbar ekonomin är i framtiden behövs reformer som går in i själva samhällsbygget. De sociala bidragen ska göras om på sikt, till exempel. Hur bra regeringen Rinne klarar långsiktiga reformer vet vi inte än, men regeringen Sipilä fick inte heller toppbetyg för långsiktiga reformer. Utöver den fallna vårdreformen skulle regeringen Sipilä gallra i kommunernas lagstadgade uppgifter och spara en miljard: det enda som gav nämnvärd besparing var nedskärningen i personaldimensioneringen i äldrevården, ett beslut Centern självt tagit avstånd från nu och vänt 180 grader.

Regeringen Rinne har å andra sidan frågetecken i generationspolitiken. SDP satsade på att utlova upp till hundra euro högre pensioner för en stor del av pensionärerna, men det är oklart om och hur Finland klarar av sin åldersstruktur.

3. En luddig bild av vad som är ”investeringar”

Antti Rinne skyltade under valkampanjen med ordet ”framtidsinvestering”, och nu ser det ut som om också ordet ”investering” fått en mer eterisk betydelse i regeringen Rinne.

Den rödgröna regeringen planerar sälja av statens aktier för upp till tre miljarder för engångsinvesteringar. Också tidigare regeringar har sålt aktier vid olika tillfällen för att placera om dem i statliga fonder, investeringsbolag eller infrastruktur som rälsbolag.

Regeringen Rinne sticker alltså inte ut när det gäller själva beslutet att sälja och placera om – men definitionen av engångsinvesteringar är svårbegriplig. Bland det som ska finansieras finns också bistånd, naturskydd och ett kvalitetsprogram för dagvården och grundskolan. Ifall dessa faktiskt är engångsinvesteringar kommer pengarna alltså att ta slut lika abrupt som de börjat. Det har också finansminister Mika Lintilä (C) påmint om: efter 2022 lönar det sig inte att komma och be om tilläggspengar för de här ändamålen.

4. Vill motverka konjunkturen – blir det så?

I regeringen Rinnes plan ingår ett kort som kan spelas ifall en lågkonjunktur slår till. Regeringen är beredd att öka utgifterna för att stimulera ekonomin. Att jämna ut konjunkturerna i stället för att förstärka dem får stöd också av 73 procent av ekonomerna i Ekonompanelen, som håller med om att det vore skadligt att skära ner under en lågkonjunktur.

Under de gångna åren har både regeringen Katainen och Sipilä fått kritik för att man stramat åt då det varit sämre tider, och sänkt skatter då ekonomin varit bra – åtgärder som infallit vid fel tidpunkt.

Men om ambitionen i den kommande finanspolitiken håller beror på hur den utfaller. Enhetschefen Mikko Spolander vid Finansministeriet har varnat för att dela ut pengar för snabbt, och riskera spela bort de kort man behöver vid en lågkonjunktur. Spolander sade till Yle att man borde vara försiktig med ökade utgifter i början av perioden.

5. En annan inställning till facket

De senaste fyra åren såg Finland ett flertal politiska strejker, som hade att göra direkt med regeringens lagförslag. Det var de så kallade tvångslagarna, som skulle ha införts om inte konkurrenskraftsavtalet blev av, det var aktiveringsmodellen och det var anställningsskyddet för anställda i små företag.

Regeringen Rinne har lovat ta det så kallade trepartssamarbetet till heders igen, och inleder med att bjuda in facket och näringslivet till arbetet med hur sysselsättningen ska öka.

På bordet finns känsliga frågor som varit omstridda förr, som alla ändringar i arbetslöshetspenningen. Hur man ska ge möjlighet till mer lokala avtal är ett frågetecken. Regeringen har redan internt varit av olika åsikt om hur aktiveringsmodellen ska avvecklas.

Om parterna inte kommer med tillräckliga åtgärder för att höja sysselsättningen, vad händer då? Regeringen har också förbundit sig till att införa fler åtgärder – alternativt skära i utgifterna – om man inte når målet. Men det är svårare att ta tillbaka löften då förväntningarna redan är uppskruvade.

Antti Rinne skyltade under valkampanjen med ordet ”framtidsinvestering”, och nu ser det ut som om också ordet ”investering” fått en mer eterisk betydelse i regeringen Rinne.