Greta Thunberg är född 2003. Hon kommer alltså att fylla 75 år 2078 – då klimatkrisen enligt forskarnas modeller kommer att slå till med full kraft. Det hon kräver är sin framtid. Den vi i vår passivitet, vår kortsiktighet, vår dumhet inte tycks redo ge h
Lars Sund skriver om Greta Thunberg och hur ens ålder påverkar perspektivet på klimatförändringen,
Sommaren 2018 var, som alla säkert minns, ovanligt varm och torr. Hettan kändes inte bara i Finland och Sverige, i juli var väderkartorna över stora delar av norra halvklotet tecknade i djupaste rött för att markera extremt höga temperaturer. Skogsbränder härjade på många håll, inte minst Sverige drabbades hårt. I september skulle svenskarna gå till val. Jag var knappast den enda väljaren som kopplade värmeböljorna till klimatförändringarna (kopplingen har sedermera bekräftats i flera vetenskapliga studier). Men det gick trögt att få politikerna att tala om klimatet i valrörelsen.
Den 20 augusti startade höstterminen i de svenska skolorna.
En 15-årig elev i högstadiet, kortvuxen, med runt ansikte och Pippi Långstrump-flätor, valde den här måndagsmorgonen att inte gå till skolan. I stället cyklade hon till Riksdagshuset i centrala Stockholm. Hon bar med sig en skylt. På skylten hade hon med tuschpenna textat Skolstrejk för klimatet.
När Greta Thunberg satte sig ner utanför Riksdagshuset med sin skylt anade hon knappast att hennes aktion skulle få gensvar över hela jordklotet, inspirera miljontals skolelever att strejka för klimatet och göra henne själv till ledargestalt för den största miljörörelse världen någonsin skådat. Att hon dessutom är hatad och hånad av dem som fortsätter att förneka klimatkrisen och avvisar slutsatserna från en enig forskarkår är ytterligare ett kvitto på hennes enorma genomslag.
Greta Thunberg gör själv ingen hemlighet av att hon diagnostiserats med Aspergers syndrom och konstaterar att ”för mig är nästan allt svart och vitt … Jag tror att vi autister på många sätt är de normala och alla andra människor är ganska underliga. De säger ständigt att klimatförändringarna är ett existentiellt hot och den viktigaste frågan av alla. Och ändå fortsätter de som förut.”
När Greta Thunberg läste om klimatkrisen i skolan drabbades hon av depression. Hon förstod att någon form av handling var den enda möjligheten att mota ångesten och försökte ta sig ur depressionen och det fick henne att sätta sig utanför den svenska riksdagen med sin numera världsberömda skylt. Från början tänkte hon strejka varje dag tills politikerna i Sverige på allvar
Det är så lätt, och ack så frestande, att likt Roy Scranton och många andra ge sig hän åt uppgivenheten och upprepa uppgivenhetens mantra: vi är körda, vi är körda.
tog itu med klimatet, men efter valet enades Greta Thunberg och hennes föräldrar och lärare om att hon skulle fortsätta gå i skolan måndag– torsdag och strejka för klimatet på fredag.
Fredagsstrejkerna var en alldeles lysande idé. De gick nämligen enkelt att kopiera. Allt som krävdes var att man lät bli att gå till sina lektioner på fredagar och satte sig på en lämplig plats med en skylt som deklarerade att man skolstrejkade för klimatet. Så gjorde en av Greta Thunbergs tidigaste efterföljare, den då 13-åriga Alexandria Villaseñor, som sedan i vintras varje fredag skolstrejkar för klimatet utanför FN:s högkvarter i New York.
Rörelsen, som på sociala medier är känd under hashtaggarna #SchoolStrikeforClimate och #FridaysforFuture, spred sig blixtsnabbt över världen. Fredagen den 15 mars i år demonstrerade uppskattningsvis 1,4 miljoner skolelever, studenter och vuxna i mer än 2 000 städer världen över för klimatet – historiens största demonstration. Det fanns dock ingen central ledning som samordnade manifestationerna, de var alla lokalt organiserade.
Det hade förstås inte varit möjligt utan internet. Men heller inte utan en gemensam frontfigur.
Hade Greta Thunberg inte funnits hade vi nog behövt uppfinna henne. Hon träder ut på scenen i exakt rätt ögonblick, med ett budskap som hon i sitt inlägg vid Världsekonomiskt forum i Davos den 25 januari i år sammanfattar i rytmiska ordalag, som nästan kunde ha varit hämtade ur ett av Winston Churchills tal under andra världskriget: ”Jag vill att ni ska få panik. Jag vill att ni ska känna den fasa jag känner varje dag. Och sen vill jag att ni handlar … Jag vill att ni handlar som om vårt hus höll på att brinna upp. Därför att det är vad som händer.”
Jag föreställer mig att vi är många som de senaste åren börjat känna oss allt mer uppgivna och förtvivlade när det gäller klimatkrisen. Ja, det vi ser runtom oss måste kallas kris, en akut kris, som tar sig uttryck i extremväder, smältande polarisar och tinande permafrost, stigande havsnivåer, skogs- och markbränder… Och det sker trots att jordens medeltemperatur stigit med ”bara” 1,1 grader Celsius jämfört med förindustriell tid. Vad händer när temperaturen stiger till 2 eller 3 eller 3,5 grader över den förindustriella nivån?
Koldioxidhalten i atmosfären nådde i maj i år en rekordnivå på över 415 ppm (miljondelar). Så mycket koldioxid har inte funnits i jordatmosfären på åtminstone tre miljoner år – och när nivån förra gången var så hög var jorden radikalt annorlunda än nu. Det var hett. Någon is fanns knappast. Havsytan låg åtskilliga meter högre än nu.
Sommaren 2018 var det jämnt 30 år sedan en klimatforskare vid namn James Hansen en ångande het sommardag i Washington vittnade inför ett utskott i den amerikanska sena
ten. I sitt vittnesmål fastslog han med ”99 procents säkerhet” att jorden blir varmare och att den primära orsaken till uppvärmningen är mänskliga utsläpp av växthusgaser, framför allt koldioxid.
Hansens uttalande fick stor spridning. Vi kan inte skylla på att vi ingenting vetat. Under de gångna 30 åren har forskningen lagt nya bitar till klimatpusslet och fått fram en bild med allt svartare konturer: fortsätter vi att bränna kol och olja som vi gör nu kommer jorden – den enda planet vi har – obevekligen att förvandlas till ett ångande växthus. Vår civilisation kommer inte att överleva i en värld som är 4 grader varmare än i dag.
Vill vi klara målet att hålla den globala uppvärmningen under 2 grader – och helst inte över 1,5 grader – måste utsläppen av växthusgaser halveras till 2030 och världen vara koldioxidneutral till 2050, fastslår FN:s klimatpanel IPCC i en specialrapport i fjol.
Vi vet alltså precis vad som gäller. Ändå tycks det vara så oändligt svårt att fatta de beslut som krävs för att vi ska lyckas hålla jordens medeltemperatur på en rimlig nivå. Ländernas åtaganden i Parisavtalet sätter oss fortfarande på en kurs som leder till en uppvärmning på omkring 3 grader.
vi är körda, skriver den amerikanska författaren Roy Scranton i sin bok Att lära sig dö i antropocen: reflektioner över en civilisations slut (2019 i svensk översättning). Scranton är inte ensam om sin uppgivenhet. Pessimismen har sin egen mörka lockelse.
Det är så lätt, och ack så frestande, att likt Scranton och många andra ge sig hän åt uppgivenheten och upprepa uppgivenhetens mantra: vi är körda, vi är körda. Vi som är medelålders och äldre i dag kommer inte att behöva uppleva kollapsen: få av oss är kvar på jorden i mitten av seklet. För Greta Thunberg och hennes jämnåriga är perspektivet ett annat. Greta är född 2003. Hon kommer alltså att fylla 75 år 2078 – då klimatkrisen enligt forskarnas modeller kommer att slå till med full kraft. Det hon kräver är sin framtid. Den vi i vår passivitet, vår kortsiktighet, vår dumhet inte tycks redo att ge henne. Därför går hon i strejk. Det är oss hon strejkar mot.
Greta thunberg är antagligen vårt sista hopp. Lyckas hon inte få världen att vakna och förstå att huset brinner är vi antagligen körda, för att en sista gång tala med Roy Scranton. Tanken att en 16-årig svensk skoltjej står mellan oss och civilisationens undergång ter sig närmast – ja, absurd. Jag försöker inte inbilla någon att Greta Thunberg kan rädda världen likt en superhjältinna ur någon av de senaste årens Marvelfilmer. Ska världen räddas måste vi rädda den tillsammans.
Det är vad Greta Thunberg säger oss: lyssna på forskarna. Handla. Handla nu. Klimatet väntar inte.
Vi är förmodligen de första människorna i historien som är medvetna om att vår civilisation riskerar att gå under om vi fortsätter som hittills. Valet är vårt. Hur vi agerar de närmaste åren kommer att avgöra om vi kan ge en beboelig värld i arv till våra efterkommande. Citaten av Greta Thunberg är hämtade ur hennes bok No One is too Small to Make a Difference. Översättningarna är mina egna.