Den dystra sanningen
Telefonen ringer vid fyratiden på morgonen. ”Pappa, kom och hämta mig. Jag dör nu.”
Han kör hundrafyrtio genom gryningen, i grönskan, till helvetet. Barnet hade försökt ta livet av sig. Det gör obeskrivligt ont. Men i denna ofattbara ångest finns i alla fall en litet ljus: Nu får hon äntligen, äntligen hjälp. Läkarna måste ju nu se henne, fokusera på henne, ha henne kvar på sjukhuset för riskbedömning, göra en vårdplan, sådan är ju lagen, eller hur? Äntligen tar Systemet allt detta lidande på allvar som ju finns dokumenterat i barnets vårdakt.
På väg till sjukhuset överväldigas han av minnen av de senaste åren, barnets obönhörliga förvandling från en gladlynt, modig rödhårig tös till en oåtkomlig, rädd genomsvart tjej.
Ut, ut från varuhuset! Panikattacken som kommer allt tätare. Morgnar då hon alltmer sällan orkar vakna till skolan. Föräldrarnas pendlande mellan vrede och desperation. Ärr, alltid nya ärr på babymjuk hud. Vårdkö, då barnets liv rinner ut som vatten från kupade händer. Vanmakten. Doktorn, äntligen! Som tycker att en så smart och verbal flicka klarar sig bra med mediciner.
Bort, bort hemifrån. Ett studieförsök efter ett annat. Studentlivet som inte blev av. Spriten, pillren. Alltid ny läkare som skriver allt större doser. Remisser till labbet man inte får. Leverproblem. Ny medicin. Kö på studenthälsan. Tappra, hjärtretande stunder av hopp. Sedan dör mamman, abrupt.
In, in till rummet. Mörkret är enda skyddet. Matinköp från den dygnsöppna macken. Sopor ut på natten. Datorns bleka sken. Psykiatern som sviker; det blir ingen FPA-terapi, sorry. Någon vän, då och då. Men inget liv, ingen framtid.
Och nu, samtalet.
Pappan rusar in i Det fina lasarettet. Den yrvakna receptionisten kollar: Nej, vi har ingen med det namnet. Beklagar. Han kollapsar. Och sedan: ett ljud. Hon gnyr. Hon ligger halvnaken på en galonklädd brits ensam i korridoren. Det är kallt, hon fryser och darrar. Hon har försökt drunkna, men ångrat i sista stund och blivit stående. Kompisar hade redan hunnit kalla på ambulans. Skötaren hade vadat ut i sjön henne till mötes, virat en filt kring henne, sett ärren och frågat stilla: ”Hur många gånger har du försökt förut?”
Han blev också den enda som frågade någonting.
På sjukhuset får hon en ny filt, men inga torra kläder. En trött amanuens kommer, tycker sig känna spritlukt och försvinner. Bakdörren till gatan är öppen; det är fritt fram för det suicidala barnet att smyga ut och slutföra sin plan. Som tur är orkar hon inte. Hon hör bästisens röst, men han skickas i väg. Hon finns ju inte där. Hon finns ju inte alls. En vaktmästare skyndar förbi, och hon får låna hans telefon. Sedan fortsätter hon gny som den skadade djurunge hon är. Tills pappan kommer. De går ut. Ingen bryr sig.
Väl hemma, väl etablerad hos en ny, privat och bra terapeut, väl på väg till tillfrisknande vaknar garanterat även Systemet. Det kommer ett brev. En faktura på 47 euro för en onödig ambulansskjuts.
”Det är kallt, hon fryser och darrar. Hon har försökt drunkna, men ångrat i sista stund och blivit stående.”