Bland pärlor och svin

Träffade en litterär chef vid ett förlag. ”Jag läser inte sportsidor”, deklarerade hen, och undrade om jag läser skönlitteratur. Lätt ställd mumlade jag något som kunde tydas som att ”just inte”, trots att Sara Ehnholm Hielms essäbok låg på nattduksbordet och jag inte långt innan läst Kjell Westö och Lena Andersson.

Vet inte exakt vad som flög i mig, kanske var det en smått avig och ängslig reaktion på känslan att jag läser för lite av den här genren – kanhända då till förmån för sport. Drar mig till minnes att Mårten Westö på denna plats bekänt sig till dem som någon gång generat sig över sitt idrottsintresse. Hänvisade i samma veva till sin svenska författarkollega, forne höjdhopparen Per Olov Enquist, som konstaterat att sport inte alltid betraktats som riktigt rumsrent.

Fast nu är det ju välbekant att intellektuella kan vara idrottstokiga, på det var i somras bortgångne Claes Andersson ytterligare ett synligt exempel. Av en händelse gäller det för snart sagt alla dem jag här nämnt (svenska författaren och journalisten Lena Andersson var tävlingsskidåkare). Dessutom drar exempelvis politik och näringsliv till sig idrottstillvänt och -meriterat folk på löpande band.

Så vem är nu riktigt rumsren? Nog för att idrott rymmer mycket att bespotta: fusk, korruption och huliganism för att nämna en del (jag gillar inte heller brutala kampsporter, men det är en lite annan sak). Men går andra discipliner i samhället fria från de otygen? Så klart inte. Vad än vi människor pysslar med är vi som vi är, med alla våra gränslösa egenheter – i sanning dem skönlitteraturen, i olika kontexter, suger sin must ur.

Alltid orkar vi bara inte vara så himla seriösa. Sport svarar mot vårt behov av lek och spänning, och de som satsar på karriär tränas upp i målmedvetenhet, teamwork och – ofta nog – fair play på köpet. Och följer du en Messi på fotbollsgräset eller en Peltonen på konståkningsisen blir du minsann också en konstupplevelse rikare.

Idrottsvärlden har, bortom resultaten, även omätbara värden. Idrott är inget avskilt, och många stjärnor är synliga förebilder. Och bra så. Med det sagt förhåller jag mig ambivalent till att en del yttrar sig om ditt och datt i tid och otid. Då Megan Rapinoe pekar pinne mot Trump och står upp för jämställdhet eller Riku Riski sätter ner foten om Qatar är det lätt att applådera. Men när Teemu Selänne tagit till orda om annat än hockey har raggen rest sig på många. Idrottare är trots allt i första hand just idrottare (karriären kräver sin tribut) och inte alla gånger så rustade att skjuta skarpt vid sidan om.

Att pressa in folk i bubblor är likväl dumt. Själv höll jag en gång i tiden på att inte bli vald till chefredaktör för Studentbladet för att jag var hankeit. Många är ändå framsynta, till exempel genom att uppmuntra sina barn att bläddra igenom hela dagstidningen och inte att ta genvägen till det lättsmälta som sport – så att ögonen kan fås upp för vad som helst.

Likafullt finns det pärlor också bland svin. Inget att grymta åt. Att träffa rätt på dem gör en rikare, inte mindre rumsren.

”Så vem är nu riktigt rumsren? Nog för att idrott rymmer mycket att bespotta: fusk, korruption och huliganism för att nämna en del. Men går andra discipliner i samhället fria från de otygen?

STEFAN BORENIUS

är sportfantast sedan hedenhös