Sprudlande jazz- och rapfyrverkerier tar farväl
Ricky-Tick Big Band & Julkinen Sana har varit ett glädjande fenomen, ett big band av högsta klass kombinerat med några av våra ledande rapnamn. Nu sjunger ensemblen på sista versen.
JAZZ/RAP Ricky-Tick Big Band & Julkinen Sana Helsingfors festspel, Festspelstältet 1.9.
Ibland kan avskedskaramellen lätt bli lite blaskig då artister har svårt att sätta punkt för sina karriärer, men i fallet Ricky Tick Big Band & Julkinen Sana slutar man stiligt på topp. Man har till och med gett ut några nya låtar inför avskedet, som svällt ut över hela hösten ända fram till en rad Tavastiakonserter i december.
Det känns snarast som ett mirakel att man ännu kunnat samla detta all stars-lag, då de flesta av musikerna har egna betydande karriärer på gång. Visst är det en lyx att iaktta tunga namn som Linda Fredriksson, Jukka Eskola, Kalevi Louhivuori och Pope Puolitaival bland blåsarna, för att inte tala om kompgruppen med Jaska Lukkarinen (trummor) och Antti Lötjönen (bas) samt givetvis projektets mastermind och kompositör Valtteri Laurell Pöyhönen på gitarr och klaviaturer.
Greppet är lika sprudlande som alltid och vad gäller konsertsituationen håller man sig glädjande trogen bigbandrötterna med det ena häftiga solot efter det andra. Jämfört med skivorna dominerar måhända de rappa låtarna på de mer lyriskas bekostnad.
Konsertpaketet må alltså vara rätt party- och publikvänligt (speciellt jämfört med många av musikernas projekt i avantgarderiktning), men jag vågar hoppas att vem som helst som inte är jazzexpert efter en konsert som denna är övertygad om vilken kvalitet dessa musiker står för. En genialisk inkörsport till djupsinnigare äventyr i jazzens värld alltså!
Samspelt raptrio
Riktigt lika många lyssnare hade bandet knappast hittat under sina sex år tillsammans om man inte knutit till sig en så namnstark rapsektion, med sinsemellan glädjande olika medlemmar.
Energiska och denna gång härligt dansanta Tommy ”Father Metro” Lindgren, agitatorn Karri ”Paleface” Miettinen och drömmaren Lasse ”Redrama” Mellberg har alla sina egna profiler speciellt i texttolkning. Denna gång imponerade speciellt Lindgren med sin tydlighet och precision samt sina intressanta experiment i gränslandet mellan sång och rap.
Vad gäller texterna står glädjen i detta sammanhang högt i tak och stora delar av texterna är sprittande fyrverkerier, ofta med fyndig jazzig twist (”Obsessio / lähti käsist niin kuin bebopsessio”). Kombinationen av jazz och rap är kanske sällsynt i finländska förhållanden men inte så förvånande med tanke på rappens historia, där många speciellt under hiphoppens gryning samplat gamla jazzskivor och därmed öppnat dörren till musikskatten för sina fans.
Tvåspråkiga experiment
På en avskedskonsert inkluderar man självklart material från hela ensemblens historia och den röda tråden är intressant att följa speciellt i textmaterialet. De äldsta låtarna (Burnaa, 2013) sportar ofta med snabba virtuosa slängar mellan de tre rapparna, medan man på den andra skivan (Korottaa panoksii, 2015) började experimentera med tvåspråkighet genom att emellanåt låta Redrama rappa på svenska.
Aikaa från andra skivan blev ett av kvällens mest berörande nummer med starkt uttryck speciellt från Redramas sida. Också tredje skivans titelspår Pidä valot päällä (2018) tillägnad bortgångna kära var stämningsfull.
Och inte är den politiska skärpan glömd heller, om än inte lika starkt närvarande som i en del av herrarnas eget rapmaterial. Jag gillar speciellt tonfallet i ”Hei jäbät” från senaste albumet, där man drar en groovig och avslappnad men knivskarp lans för kvinnornas ställning i samhället.