Pianisten Alexi Tuomarila i trygga mainstreamspår
Han uppfinner inte hjulet på nytt, men tillför nya nyanser, skriver Jan-Erik Holmberg.
Sphere är pianisten Alexi Tuomarilas femte skiva under eget namn. Utöver de egna trio- och kvartettskivorna figurerar han också på exempelvis Eero Koivistoinens och Manuel Dunkels skivor.
Tuomarila fortsätter i tämligen trygga samtida mainstreamspår på den nya skivan. Han uppfinner inte hjulet – pianotrion i detta fall – på nytt, men tillför nya nyanser. På bas har vi Mats Eilertsen och på trummor Olavi Louhivuori, med vilka han samarbetat länge. På tre spår medverkar Verneri Pohjola med sin karakteristiskt klingande trumpet.
Styckena med trumpet påminner om Tomasz Stanko och hans nordiska band. Det är mer än naturligt, med tanke på att Tuomarila och Louhivuori spelade i det bandet. Pohjolas trumpet gör inte saken sämre i det hänseendet. Krakow kan rentav ses som en tribut till den polske trumpetaren.
Musiken karakteriseras av framåtanda, som beror bland annat på Tuomarilas mycket målmedvetna och exakta frasering. Styckena är skrivna av trions medlemmar. Balladerna Sirius (Louhivuori) och Unfold (Eilertsen) är kanske mera skyldiga folkmusik och klassiskt än jazz. Eilertsens Boekloev är däremot en frisk men modern svängare. Flera stycken bygger på repeterade fraser som varvas med pianosoloavsnitt, men även basen spelar temadelar och solon med framgång.
På det stora hela är Sphere gedigen, välspelad och aktiv modern mainstream. Det tycks ha blivit vanligt med trior som har tre till fyra medlemmar, beroende på stycke (jämför med Joonas Haavistos nyaste skiva). Det kan nog öka den kommersiella potentialen något, men också splittra sammanhanget en smula.
För övrigt kan man i sfären på den fina skivpärmen finna ett kollektivt transportmedel.