Storslagen avslutning på äventyrssvit
Som helhet är Karin Erlandssons Legenden om ögonstenen en mäktig och fyllig vision av ett annorlunda samhälle, byggt på kollektiv kraft och systerliga principer.
BARNLITTERATUR
Karin Erlandsson
Segraren Schildts & Söderströms 2019
”Har du också varit med om att...
Jag hittar inte ord. Förlora någon? Gå miste om något som är tusen gånger viktigare än man vetat? Vakna på morgonen och ha glömt förlusten över natten, så att varje morgon blir en ny ledsnad? Bära sorgen som en tung sten genom allt man gör?”
Miranda pärlfiskaren och Syrsa pärlviskaren i Karin Erlandssons Legenden om Ögonstenen vet allt om att längta och sörja. Och sorgen de bär kommer i många skikt, överst den efter läkekvinnan Lydia som offrades i bergen i deras gemensamma sökande efter den förödande ögonstenen som förvrider människors relationskompass. I den fjärde och avslutande delen Segraren knyts trådarna ihop. För Pärlfiskaren fick Erlandsson Runeberg Junior-priset och en dubbelnominering till Nordiska rådets barnlitteraturpris och slog upp portarna till ett undervattensäventyr. I Fågeltämjaren grasserade ett Tengilliknande övervälde och de skarvaktiga dagskatornas terror:
”Dagskata: fågel, stor, finns i hela landet, vingbredd på flera meter. Vackra silverskimrande äggskal. Skygg, gröna ögon, röda stjärtfjädrar och vingspetsar.”
Många befarade att den tredje romanen, Bergsklättraren skulle vara en transportsträcka, men i stället utvann Erlandsson allt ur skildringen av den ovälkomnande och annorlunda bergsmiljön. I Segraren äntrar äntligen Drottningen scenen, med sitt palats och sina gator av pärlor som måste vattnas för att inte förlora sin lyster. Hon är dynamisk och drabbande i sin gåtfullhet, och bidrar till slutuppgörelsens crescendo.
Stilen bor i detaljerna
Erlandsson har en självklarhet i språket som är sällsynt, ett anslag som omedelbart måttar berättelsens dimensioner. Hennes barnlitterära författarskap ligger också mycket medvetet i tiden genom att erbjuda vad som kallas klungverk, alltså att berättelsen omgärdas av en rad tillläggsmaterial, tacksamt inte minst för lärare. Tänk J. K. Rowlings Pottermore, en gemenskap där trollkarlsvärlden förgrenas vidare på nätet. På en hemsida uppbyggd kring själva romansviten, ”Upptäck Legenden om ögonstenen” erbjuder Erlandsson tilläggsinformation som exempelvis Fredrik Erlandssons tonsättning och framförande av sången ”Våga våga hej” som efter en genomlyssning ljuder som bakgrund till texten med sin karakteristiska klang.
Där finns också en intervju med sonen Frans Erlandsson, som en måste beundra stort, eftersom han är den som kläcker de lysande namnen på den myriad av flora och fauna som förekommer i romansviten. Smaka bara på sälmåra, tofslugg, åkerjak, pirar och piggsniglar. Eller maträtterna honungsindränkt kanelkastanj och violgröt på vetesviol. Namnen klingar som om de alltid funnits, och på nätet finns utförliga beskrivningar av deras egenskaper. Bipersonerna är rikt gestaltade och en del bär namn som vetter mot det fornnordiska: Erk, Tran, Finn, Folke. Den här omsorgen om helheten är vad som gör en hantverksskicklig och gripande äventyrsvärld trovärdig. Så mycket av samtida fantasyoch äventyrsberättelser är orimligt röriga och imploderar av sin egen omöjlighet. Karin Erlandsson svävar fritt över sådana klavertramp. Då den första romanen i serien marknadsfördes missade den sin målgrupp genom ett ängsligt omslag och begränsande illustrationer. Nu har serien ett omslag som anstår en äventyrsberättelse, intakt med kartor och kompassros på försättsbladet.
Att skriva i en tradition
Ögonstenen (Aqua ova), den mytomspunna moderpärlan är boksvitens hjärta. Paralleller har dragits till Tolkiens Sagan om ringen och den förgörande kraft ringen där har. Här är det ögonstenen som slår sönder familjer och mejslar ut det onda i Iberis, hon som hetast önskar finna pärlan. Varje äventyr behöver sitt hot, här Iberis, men i Segraren förvänds synen på henne då hennes bevekelsegrunder blottläggs. En touch Turtschaninoff letar sig också in i Erlandssons sätt att skriva, i det egensinniga världsbygget, i den omutbara feministiska grundförutsättningen, som i att romanser sopas undan och vänskap ställs i förgrunden. Som helhet är Legenden om ögonstenen en mäktig och fyllig vision av ett annorlunda samhälle, byggt på kollektiv kraft och systerliga principer. Barnet får här en traditionell frälsarroll, i och med att ett barn är det enda som kan frälsa från den förgörande längtan ögonstenen utkräver.
Att axla arvet efter Tove Jansson
Finns det då skönhetsfläckar? Att både Miranda och Syrsa är enarmade slarvas kanhända bort. Å ena sidan är det snyggt att inte slå på alla trummor kring funktionsvariation. Å andra sidan måste läsaren påminnas om att de är enarmade. Den kunde få mer självklar plats. Och skaver inte titeln Segraren mot romanens robusta systerskapstanke? Den pekar ju mot motsatt håll med sin traditionella hjältemantel, som Miranda och Syrsa kastat av sig. Visserligen är flickduon hjältemodig och överträffar sig själv. Men det gör de aldrig utan att en rik undertext skuggar deras spår. Att jakten på ögonstenen kan översättas till en rad tillstånd som får föräldrar att överge sina barn, som psykisk sjukdom och missbruk, eller konsumtion och kapitalism ger texten dess grandiosa dimensioner. Och alltid, alltid med en lätthet och ett flyt som gör att ingångarna till berättelsen är många. En frestas citera Tove Janssons berömda kommentar i manifestet Den lömska barnboksförfattaren (1961): ”dendär läsande ungen som förs fram av handlingens traditionella äventyrsvågor – och plötsligt får han en svart bottenglimt av något främmande och obegripligt. Som verkar stimulerande. Får vi hoppas.”
Att Karin Erlandsson axlar arvet efter Tove Jansson, som älskade sina äventyr och också arbetade med elementen hav, berg, skog på ett motsvarande sätt är uppenbart. Utan att snegla för mycket åt något håll djupdyker Erlandsson i sin egen berättelse där legender, sagor och sånger ger en dimensionsrik romankonst. Hon tackar i sitt efterord de skaror av läsare som hör av sig till henne och de otaliga skolklasser som engagerat sig i hennes romansvit. Det är ett stort och underbart förtroende att förvalta. Vad ska Karin Erlandsson göra med sin uppenbara barnlitterära berättarbegåvning nu? Vi är många som längtar efter ett nytt äventyr av hennes flyhänta penna. I slutet greppar Miranda pennan då hon hittar boken ”Myter och fakta om pärlornas ursprung” och vill fylla i sin version: ”Jag får skriva tätt på sidorna men det borde gå.” Det är en storslagen avrundning på en berättelse som ger genklang hos många.