Mångprofessionell gemenskap är inte lösningen på personalbristen

SMÅBARNSPEDAGOGIK Några universitetslektorer skriver i en insändare (HBL Debatt 30.8) om att inte återgå till gamla strukturer och att småbarnspedagogiken behöver en mångprofessionell gemenskap. Texterna är vaga och ger egentligen inga konkreta förslag på hur frågan om personalbristen skall lösas. Genom att skriva och poängtera att småbarnspedagogiken behöver en mångprofessionell gemenskap visar lektorerna att de inte helhjärtat vågar stå upp för den yrkesgrupp som de faktiskt utbildar, och detta är ju i sig oroväckande och något som kan ifrågasättas.

Lärare inom småbarnspedagogik kan snart räknas som en utrotningshotad art och behöver allt stöd för att yrket skall hållas vid liv. Inte minst behöver yrkesgruppen stöd från universiteten, som bör lyfta fram hur viktig yrkesgrupp lärare inom småbarnspedagogik är och vilka ödesdigra konsekvenser det kan bli för småbarnspedagogiken om det inte finns tillräckligt med lärare på daghemmen.

Den alarmerande personalbristen inom småbarnspedagogiken handlar dock inte om socionomer eller om att det behövs mångprofessionella arbetsteam. Det finns inte tid att peka finger åt olika yrkesgrupper, men det finns absolut inte mera tid att blunda för de problem som de olika kommunerna tampas med. Det som verkligen behöver göras är att utveckla och förbättra arbetsvillkoren för lärare inom småbarnspedagogik, på alla plan.

Universitetslektorerna skriver om att den nya lagen om småbarnspedagogik ställer höga krav på verksamheten. Det stämmer och det är väl tack och lov att vi har den lagen, så att vi i alla fall kan sträva efter att upprätthålla någon slags kvalitet. Att sänka behörighetskraven är absolut ingen lösning. Socionomerna är egentligen en besvärlig yrkesgrupp inom småbarnspedagogiken. Man talar om att det är bra med mångprofessionella arbetsteam, och med det menar man att socionomerna har kunskaper i familjearbete. Visst, det är bra med kolleger som är insatta i familjearbete, men i det stora hela är familjearbete en liten del av hela småbarnspedagogiken.

Dessutom är även lärare inom småbarnspedagogik insatta i familjearbete och det är något som tillhör arbetet. Socionomerna har inget pedagogiskt ansvar eftersom deras pedagogiska kunskaper är minimala jämfört med lärare inom småbarnspedagogik som faktiskt läser småbarnspedagogik som huvudämne. Pedagogisk verksamhet går inte att driva om vi inte har lärare på våra daghem. Av den anledningen behöver kommuner, politiker och tjänstemän se till att läraryrket blir mer lockande.

Den stora satsningen som verkligen skulle förbättra arbetsvillkoren för lärare inom småbarnspedagogik är att ge denna yrkesgrupp samma avtalsmöjligheter som klasslärarna har. Det är absurt att man fortfarande gör skillnad på lärare och lärare. Lärare inom småbarnspedagogik är lika mycket lärare som klasslärare, och därför ska de stå under samma avtal.

Detta skulle innebära att lärare inom småbarnspedagogik skulle få samma semestervillkor som klasslärare har, vilket verkligen är behövligt med tanke på hur tungt arbetet är. Lönen för lärare inom småbarnspedagogik bör även höjas så att lönen åtminstone är likvärdig med klasslärarlönen.

I dag finns det enbart rekommendationer på hur mycket planeringstid en lärare inom småbarnspedagogik bör ha. Denna planeringstid är allt som oftast som bortblåst på grund av organisatoriska problem och ett bristande ledarskap. Planering och utvärdering är kärnan i den pedagogiska verksamheten och därför bör planeringstiden lagstadgas så att inga chefer eller kolleger kan förkorta den och för att varje lärare ska ha möjlighet till planering eftersom fallet inte alltid är så.

Sist men inte minst behöver man se över arbetstiderna för lärare inom småbarnspedagogik. Dessa arbetsvillkor är egentligen ett minimum för den yrkesgrupp som är livsviktig inom småbarnspedagogiken.