Torsten Fagerholm i ledaren på

Ifall Finland hade en statskamrer så skulle hen ha all orsak att sova hundsömn med tanke på de upptornande orosmolnen i världsekonomin.

Det drar ihop sig till storm ute i världsekonomin. I ekonomisk bemärkelse förblir lilla Finland drivved som rundas och slipas av vågorna på de globala oceanerna. Hade Mark Twain rätt, är vi igen tillbaka på ruta ett?

TORSTEN FAGERHOLM

Storsten.fagerholm@ksfmedia.fi akta men säkert drar det ihop sig till storm ute i världsekonomin, som drabbats av en självförvållad förtroendekris. Det är hårdhandskarna som gäller i handelskriget mellan USA och Kina. Europas ekonomiska lokomotiv Tyskland hostar betänkligt. En avtalslös brexit hotar på fullt allvar.

Samtidigt som ekonomin och världshandeln krymper eller bromsar in, så råmar finansmarknaderna igen som kor efter centralbankernas undsättning. Den obehagliga sanningen är att centralbankerna i åratal har gjort allt som står i deras makt: genom oerhörda räntesänkningar och enorma stimulanspaket har man i praktiken förbjudit en recession. Nu är krutet mestadels förbrukat och verktygen för att undvika en tvärinbromsning saknas.

Även om centralbankerna skulle fylla på bålskålarna för att hålla i gång festen ännu ett tag så påverkar slaka penningpolitiska konster inte investeringarna märkbart. Priset på pengar är nämligen inte bromsklossen, däremot råder lamslagning till följd av politisk osäkerhet och oförutsägbarhet.

I går gick Nordea ut med en ångestladdad långtidsprognos. Tyskland visar tecken på att halka in i en recession under pågående kvartal. Problemen som startade inom bilsektorn har smittat av sig. Det är en tidig stormvarning eftersom Tyskland, liksom Finland, är en öppen ekonomi som reagerar blixtsnabbt på globala motvindar. Ifo-indexet som mäter klimatet i tyskt näringsliv pekar på en djupare recession.

Men allt är inte nattsvart. Finland balanserar ingalunda på branten till en recession, servicesektorn går hyfsat och tillväxten ligger ännu på plussidan – till stor del tack vare privat konsumtion och byggverksamhet. Ändå avtar bilhandeln och exporten tappar fart. Och ifall osäkerheten från omvärlden inte blåser bort så står vi inför en utdragen period av svag tillväxt. I det läget vågar ingen hoppas på obekväma, så kallade strukturella arbetsmarknadsreformer.

Trots stark motvind så måste Finlands sysselsättning upp. Enligt Nordeas bedömning saknas nu cirka 76 000 jobb med tanke på regeringens magiska sysselsättningsmål på 75 procent. Finland måste finna

en metaforisk ”turboknapp”, konstaterar banken lakoniskt. Etter värre är att de reformer som regeringen hittills har föreslagit de facto hotar sänka sysselsättningen: ifall man skrotar den omtvistade aktiveringsmodellen – innan effekterna ens har utvärderats – så tippar Nordea att 5 000– 12 000 jobb kan utplånas. Att höja utkomstskyddet med 20 euro per månad kan i sin tur minska sysselsättningen med 2 000–6 000, och ett kapat hushållsavdrag hjälper inte saken.

Medan allt fler forsknings- och finansinstitut viftar med global varningsflagg så är förväntningarna här på hemmafronten att vi står inför exceptionellt kniviga arbetsmarknadsförhandlingar under hösten och våren. Till råga på allt åker svensk export snålskjuts på en ursvag krona, något som sätter ännu hårdare press på Finland i den globala konkurrensen.

”Historien upprepar sig inte men den rimmar ibland”, lyder ett citat som ofta tillskrivs författaren och tidningsmannen Samuel Clemens, bättre känd som Mark Twain. Hans generation upplevde en period av kraftig globalisering, industriella framsteg samt en explosion av välfärd.

Rent samhällsekonomiskt finns i dag obehagliga likheter med läget inför riksdagsvalet 2007. Samlingspartiet nådde framgång genom att lova att favorisera lågavlönade offentligt anställda, vilket blev starten på en dominoeffekt av påökningar. Väl vid makten fick regeringen en bakläxa i form av global recession och finanskris, som man mötte med bakbundna händer. Lärdom: drar man mattan under konkurrenskraften så är priset förlorade marknadsandelar och skenande skuldsättning. Den politiska pendeln vände, därefter gick regeringen Sipilä hårt framåt och stångade pannan blodig mot traditionella kutymer inom arbetsmarknaden.

I ekonomisk bemärkelse förblir lilla Finland drivved som rundas och slipas av vågorna på de globala oceanerna. Hade Mark Twain rätt, är vi igen tillbaka på ruta ett?