Solidaritet inget för rika?
En ny bok gläntar på förlåten till de rikaste finländarnas tankevärld. Den bild vi får se en skymt av är inte helt vacker.
En diskussion om varför en del förtjänar så mycket och om någon kan vara värd miljoninkomster brukar föras varje år i början av november, då skattemyndigheterna ger ut uppgifter om folks inkomster under föregående år. I år talas det om rika finländare redan två månader tidigare.
Orsaken är främst en bok som utkom i veckan som handlar om rika finländares åsikter, men även Postens aviserade lönesänkningar i skenet av högsta chefens furstliga inkomster.
Orättviseaspekten stack i ögonen i fallet med Posten och vd:ns senkomna gest att i gengäld avstå två månadslöner gav en motsatt effekt till vad han själv antagligen hade tänkt sig. Att utan problem kunna avstå två månadslöner kan endast personer som har en väldigt hög lön eller annars god ekonomi göra och därefter lyfter han igen närmare 50 000 euro per månad och årligen rundhänta bonusar.
Professor Anu Kantolas och akademiforskare Hanna Kuuselas bok Huipputuloiset – Suomen rikkain promille baserar sig på intervjuer med 90 av de 5 000 som tjänar mest i vårt land.
Många av de intervjuade höginkomsttagarna, som uttalar sig anonymt, gillar det nordiska välfärdssystemet för att det ger alla möjligheter till ett bra liv, god utbildning och vård. Men samtidigt anser de att den offentliga sektorn är för stor, vi har inte längre råd med nivån på dagens socialförmåner som dessutom kan göra folk lata. Och skatterna borde givetvis sänkas. Demokratin upplevs också alltför långsam som styrelseskick.
Många av dem som förtjänar mest anser att de tvingas försörja människor som lever ett moraliskt förkastligt liv. De rika känner att det här ger dem moralisk rätt att skatteplanera aggressivt och om möjligt rikta sina inkomster och placeringar på ett sätt så att den finländska skattebjörnen inte kommer åt dem.
Ett sådant allmänt förfarande skulle rasera det välfärdssamhälle de själva i princip berömmer och som har gjort Finland till ett gott land att leva i, även för de rika. Det skulle göra det svårt att ta sig uppåt i de socioekonomiska klasserna om inte alla barn ges samma chans och möjlighet. Det kunde också skapa större oro i samhället överlag och minska den trygghet vi, även de rika, i dag har.
Pengar kan tänkas göra en lycklig, men om man får tro en stor del av de intervjuade är de inte det. Enligt bokens författare är de snarare irriterade då de inte kan förverkliga allt som de skulle vilja på grund av begränsningar som staten, tillståndsprocesser, fackrörelsen, skatter och andra medborgargruppers strävan efter egen vinning (sic) utgör.
Inställningen överraskar eftersom rika snarare gynnats redan under många år genom politiska beslut. Det är inte konstigt eftersom många av dem har goda kontakter till eliten och är aktivt med och lobbar.
Exempelvis i fråga om skatter är det snarare de som förtjänar mindre som har orsak att vara irriterade över att höginkomsttagare ofta kommer undan med en lägre skatt än till och med medelinkomsttagare då de som förtjänar mest får huvuddelen av sina pengar som kapitalinkomster.
Den tankevärld som präglar många av de direktörer, arvtagare och företagare som har intervjuats förstärker eventuella fördomar om överlägsna, känslokalla och osolidariska förmögna personer.
Det är möjligt att de här väl företräder de 5 000 som utgör den rikaste promillen i vårt land. Men eftersom vi inte vet det kan det vara riskfyllt och eventuellt fel att dra alltför långtgående slutsatser. I vilket fall som helst är urvalet procentuellt betydligt större än i många vanliga enkäter.
Bevisligen finns det en hel del rikt folk som har svårt att se hurdan verkligheten är för fattigare landsmän. Det finns oerhört många finländare som varken är lata eller dumma men som ändå har all möda i världen att klara sig ekonomiskt. De skulle vara ännu fler om vårt välfärdssamhälle som byggts upp genom inkomstöverföringar och ett beskattningssystem där de som förtjänar mer också betalar mer skatt skulle skrotas – vilket en del rika tycks önska.