Varför duger inte kontanter längre?

PENGAR Vägran att ta emot kontanter som betalningsmedel har spridit sig, förutom till vissa myndighetsfunktioner också till affärerna. På en del försäljningsställen går det inte längre att betala med kontanter. I myntlagen skrevs det en gång i tiden in att sedlar och metallmynt i omlopp är lagliga betalningsmedel.

Betalningar är en samhällelig grundfunktion, fundamentet för all ekonomisk verksamhet. Ändå är indragningen av kontanttjänster redan ett faktum i många sammanhang. En del myndigheter accepterar exempelvis inte längre kontanter som betalning för sina prestationer. Svaren på förfrågningar om varför man slutat ta emot kontanter har inte varit särskilt välgrundade. Det här förfarandet har lett till att en del av medborgarna håller på att bli utan den service de behöver. Eller åtminstone har den här servicen blivit avsevärt mer svårtillgänglig för dem.

Kontanter bör fortfarande accepteras som ett betalningsalternativ, åtminstone då det handlar om väsentlig basservice som medborgarna behöver. Man ska till exempel kunna använda kontanter för att inlösa nödvändiga myndighetsprestationer eller köpa sina dagliga livsmedel. Kontanter har alltid varit ett lagligt betalningsmedel, varigenom pengar förflyttats från betalaren till mottagaren, utan onödiga mellanhänder och tillläggskostnader. Så ska det vara också i fortsättningen.

Tillräckliga kontanttjänster måste också tryggas. I Finland finns det två myndigheter som säkerställer tillgången till kontanter, Finansinspektionen och Finlands Bank. För närvarande tas kontanter huvudsakligen ut i sedelautomater. Men antalet automater har minskat kraftigt. Redan nu är många orter i vårt land helt utan kontantautomater. Hur anser myndigheterna att de i de här fallen uppfyller sin lagstadgade plikt?

Användningen och behovet av kontanter är alltjämt betydande. En utredning visar att upp till hälften av de dagliga betalningarna fortfarande görs i kontanter. I synnerhet seniorer och de som förlorat sin kredit, eller kämpar med att hålla kontroll över sina ekonomiska angelägenheter, är i ständigt behov av kontanter.

I Finland finns nästan 580 000 utsökningsgäldenärer som inte får, eller åtminstone har svårigheter att få, ett betalkort. Bankerna är trots detta enligt kreditinstitutslagen skyldiga att se till att deras kunders banktjänster fungerar. Rätten att ta ut och sätta in kontanter på banken är en viktig och grundläggande bankservice.

Då löner och andra förmåner nästan uteslutande betalas till bankkonton måste folk få tillgång till sina medel utan att betala för det. Pengarna på kundens brukskonto är i praktiken pengar som banken är skyldig kunden. Men för att få ut de här intäkterna är kunden ändå i vissa fall tvungen att betala, då en del av bankerna uppbär avgifter för flera månatliga uttag. Och redan nu tar två banker i vårt land betalt för vartenda kontantuttag. Problemet växer hela tiden då både bankkontoren som erbjuder kontanttjänster och sedelautomaterna kontinuerligt minskar. Hur och var ska den här banktjänsten förverkligas när det sista bankkontoret på en ort stängs, eller den sista automaten avlägsnas?

En annan sida av den här frågan, som det ännu inte fästs nämnvärd uppmärksamhet vid, är tryggandet av den personliga integriteten. Elektroniska betalningar är ett uppenbart hot mot människans privatliv. Då vi betalar på annat sätt än med kontanter vet vi inte vilka alla som kan följa med vad vi gör. Åtminstone de instanser där vi handlar, och finansinstituten vars tjänster vi använder. Men vilka andra, utöver dem?

I Österrike har politiska partier börjat kräva att rätten till att betala kontant ska skrivas in i grundlagen. Det kunde vara ett bärande valtema också i vårt land.