Turin-OS fick Westerlund att ruska om sitt tankesätt
En av Finlands mest meriterade ishockeytränare Erkka Westerlund berättar om sin karriär, träningskulturen och dess evolution i boken ”Erkka – Elämän peliä”.
Erkka Westerlund tog sig an sitt första chefstränarjobb säsongen 198182 i Jyp HT som en hungrig 24-åring. Sedan dess har han mer eller mindre oavbrutet jobbat med ishockey och idrott och fått se på nära håll hur världen, sporten och tillvägagångssätten förändrats.
I sin bok Erkka – Elämän peliä, som gavs ut på torsdag, berättar den nu 62-åriga tränargurun om sin karriär som tog honom från inhemska division 1 till en ligatitel och ett oförglömligt OS. De cirka fyrtio åren i ishockeyn har varit en lärorik resa. Ibland har man lärt sig via motgångar, ibland genom framgångar.
– Då jag efter sju år i JyP fick sparken var jag tvungen att lära mig känna mig själv på ett nytt sett. Då var det motgångarna som lärde mig. I OS i Turin 2006 kom lärdomarna via framgång. Jag hade så goda arbetskamrater och framför allt så bra spelare.
Just OS i Turin blev en vändpunkt i Westerlunds karriär.
– Det var då jag förstod hurdana spelare man som tränare ska försöka utveckla, säger Westerlund.
I OS, som slutade i ett bittert silver, jobbade Westerlund med legendariska lirare som Saku Koivu, Teppo Numminen, Teemu Selänne, Jere Lehtinen och Kimmo Timonen. Den mognaden och mentala styrkan som hans manskap visade fick veterantränaren att ruska om sitt eget tankesätt.
Den mentala biten
Det var då som Westerlund verkligen lärde sig att lägga värde på den mentala sidan.
– I den gamla ishockeykulturen koncentrerade man sig på att träna kroppen. I dag tränar man både kropp och sinne. Det är den centrala förändringen som skett i såväl arbetslivet som idrotten: hur utnyttja den mentala potentialen.
Westerlund ger ett konkret, välbekant exempel på ett scenario där ett tränarteam fått ut en maximiprestation just genom att utnyttja den mentala potentialen.
– Jag kan inte förklara Lejonens VM-guld i våras på något annat sätt
I den gamla ishockeykulturen koncentrerade man sig på att träna kroppen. I dag tränar man både kropp och sinne. Det är den centrala förändringen som skett i såväl arbetslivet som idrotten: hur utnyttja den mentala potentialen. Erkka Westerlund Ishockeytränare
än att de gjorde just det. Den mentala kraften hade inget annat lag.
Dialog, inte monolog
Westerlund understryker individens vikt i lagsport. Om individen mår bra är det med större sannolikhet att denne får utmätt sin potential på bästa tänkbara sätt. Det finns gott om exempel där en ruskigt bra spelare inte känner sig viktig eller bekväm och därmed floppar då det gäller som mest. Det finns en orsak till att ”matcher avgörs mellan öronen på spelare” är en klyscha.
Sådana här tankesätt hade man bara viftat bort som onödigt trams då Westerlund på 1980-talet tog sina första steg som tränare. I dag är Westerlunds tränarfilosofi byggd runt individens välmående – både den psykiska och den fysiska. Den inre motivationen, attityden, självförtroendet, ansvaret och prestationskänslan är teser som Westerlund förespråkar.
Att få fram dessa egenskaper kräver en sund diskussionskultur mellan tränare och spelare.
– Monologen måste förvandlas till en dialog, säger Westerlund.
Han förundrar sig över att det egentligen dröjde så länge för honom och övriga elittränare att förstå sig på den mentala biten och hur viktig den verkligen är. Yrkesnamnet huvudtränare berättar ju direkt att det som försiggår i huvudet är viktigt.
– Jag borde ha läst yrkesnamnet noggrannare, skämtar Westerlund.
Konflikter och kulturchockar
I sin bok berättar Westerlund också om de stormigare tiderna under karriären. Det handlar om personliga konflikter, en vild alkoholkultur bland spelarna och den minst sagt händelserika sista säsongen i KHLklubben Salavat Julajev Ufa där Westerlund fick ett smakprov på den ryska ishockeykulturen.
Han behandlar också tiden efter sitt sista chefstränarjobb. En comeback är inte helt utesluten men just nu vill Westerlund dela med sig av sin djupa kunskap som ordförande i Finlands Proffstränarförbund (SAVAL).
Glöden har alltså inte försvunnit någonstans.
– Jag är fortfarande galen i coachande, säger Westerlund, vars allra första träningsuppdrag var att agera knattetränare i fotboll för 50 år sedan.