En studie i naziarv och sjuttiotalsbrunt
Riistapolku (Villebrådsstigen) är en milstolpe i Lauri Maijalas karriär, men också i finländsk teaterkonst, skriver Isabella Rothberg.
Riistapolku
Text: franz Xaver Kroetz. Övers. till finskan: Vesa Tapio Valo. Regi: Lauri Maijala. Scenografi: Antti Mattila. Kostym: Elina Kolehmainen. Ljus: Kari Leppälä. Musik och ljud: Aleksi Saura. Mask: Henri Karjalainen. På scenen: Risto Kaskilahti, Ursula Salo, Ella Mettänen, Paavo Kinnunen och Pekka Huotari. Premiär på Helsingfors stadsteater 4.9.
Det är dystert och sjaskigt. Vaxdukens bruna rutor, det färska rödglimmande skrubbsåret på flickans knä och föräldrarnas morgonkoreografi där en klumpig smekning följs av ljudlig urinering.
Det är inte svårt att se vad Lauri Maijala fastnat för i Franz Xaver Kroetz pjäs Wildwechsel (Villebrådsstigen) från 1971, som också gjorts som film i Rainer Werner Fassbinders regi året därpå. Här finns dels det fysiska som gestaltas som både buskis och grotesker, dels en föråldrad världsbild som växlar mellan komisk och skräckinjagande. Den syns i allt från smaklösa vitsar om homosexuella och prostituerade till en gammaldags språkdräkt, här i Vesa Tapio Valos översättning från 1990. Speciellt festliga är den unga ”värstingen” Franz (Paavo Kinnunen) repliker i stil med: ”Jävlar, vill du ha en puss?” och ”Har du testat cigg?”
Men pjäsen har också en intressant tematik. Genom berättelsen om hur en liten arbetarklassfamilj i en sydtysk by drabbas av en stor tragedi synas kristen hederskultur, det kapitalistiska systemets mekanismer och naziarvet som inte går att bli kvitt under loppet av en generation. Pjäsen visar hur människan slutligen är en liten spelpjäs i ett större, svårpåverkat spel, något som jakt- och villebrådsmetaforerna också tycks peka på.
Pjäsen handlar om hur relationen mellan trettonåriga Hanni och nittonårige Franz leder till ett brutalt mord. Den bygger på verkliga händelser 1967, men jag tolkar den också som en kommentar till det huvudlösa våld som överlag präglade sextiooch sjuttiotalets Tyskland. Hur ska man egentligen förklara både polisvåldet och ungdomarna som utförde terrorbrott i Röda armé-fraktionens namn?
I pjäsen syns generationsspänningen mellan pappa Erwin och dottern Hanni. ”Vi var inga ungdomar, vi var soldater”, säger pappan och syftar på andra världskriget. Att hans egen dotter slutligen gör något fruktansvärt förefaller vara en följd av detta, ett arv av våld som obearbetat överförts till följande generation. Det är inte Franz som besudlat henne, det är nazismen som gjort det.
Åldersskillnaden mellan Franz och Hanni för tankarna till grooming, men det verkar som även Franz mentalt befinner sig på ett barns nivå. Talande är att två babydockor sitter i fotändan och bevittnar deras samlag.
Perfekt skådespeleri
Det är ett utsökt estetiskt kraftprov Lauri Maijala åstadkommer på Stadsteaterns lilla scen tillsammans med scenografen Antti Mattila, kostymören Elina Kolehmainen och ljusdesignern Kari Leppälä. Tack vare ett gulbrunt, osmickrande ljus ser hela inledningen av föreställningen ut som riktig tv-teater från sjuttiotalet. Det här kunde platsa på en tung tysk teaterfestival!
Henri Karjalainens smink förtjänar också att lyftas fram – se bara på unge Franz med gråblek hy, flottigt hår och plastkasse i handen!
Men här finns också en personregi som manar fram närmast perfekta skådespelarprestationer. Ella Mettänen och Paavo Kinnunen lyckas växla mellan att vara gulliga barnungar och vidriga monster. Detsamma gäller föräldrarna, Risto Kaskilahti och Ursula Salo. I ena stunden är han en fascist och hon en hysterisk martyr, i andra stunden är de djupt olyckliga föräldrar som man sympatiserar med.
Pekka Huotari bjuder i sin tur på ett bravurnummer som Franz polare Dieter, en äkta tönt, en arketyp i finsk underhållning, men samtidigt försedd med flera ironiska lager. Med andra ord en typisk Maijalafigur som påminner om regissörens tidigare produktioner som konstnärlig ledare på Komteatern.
Riistapolku är Lauri Maijalas andra uppsättning sedan han värvats till Stadsteatern som husregissör för en tvåårsperiod. Verket är en milstolpe i Maijalas karriär, men också, vågar jag påstå, i finländsk teaterkonst. Maijala tar sig an thriller, komedi och klassiskt drama med ett suveränt hantverk och hundra procents trovärdighet.