Ett litet steg för RSO
Med tanke på hur intressant Louise Farrenc är i musikhistorien skulle man gärna höra mera än sju minuter av hennes musik.
Radions symfoniorkester
Dirigent Hannu Lintu, solist Martin Grubinger, slagverk. Musikhuset 4.9.
Hur mycket skall man orda om ett sju minuter långt verk? När RSO öppnar säsongen med en kvinnlig 1800-talstonsättare efter att förra våren ha kritiserats för en total avsaknad av kvinnor på repertoaren är man frestad att tolka det som ett statement, även om orkestern framhäver att könet sällan spelar in.
Louise Farrenc, som undervisade vid Pariskonservatoriet i över 30 år och hade flera framstående elever, är ett så pass intressant namn i musikhistorien att det är hög tid att höra mera än sju minuter av henne. Med tre symfonier kunde hon lätt fylla en hel konsert. Och med tanke på hur många andra döda kvinnliga tonsättare som musikhistorien är fylld av, kunde flera gärna spelas. Om inte för annat, så för att berika vår uppfattning om gångna tider.
Uvertyren nr 2 opus 24 landade på konsertprogrammet som pendang till Berlioz Symphonie fantastique, för att illustrera två sidor av Anton Reichas kompositionsundervisning. Både Farrenc och Berlioz härstammar från Beethoven, men medan den senare belyser Beethovens romantiska sida sägs den förra belysa hans klassiska.
Så resonerar programmakarna, men riktigt så enkelt är det inte. Uvertyrens form är klassisk, visst, med en långsam, ödesmättad och mörkstämd inledning och ett fartfyllt allegro. Men den sprudlande livsglädjen som springer fram gör att man lika gärna associerar till en Mendelssohn eller Schubert utan tragiken (för att nu nämna ett par mera kända referenser).
Mästerverk i all ära, men frågan är om inte RSO framför samma kanoniserade verk väl ofta. Senast jag hörde Berlioz epokgörande fantastiska symfoni var nämligen i maj med blivande chefsdirigenten Nicholas Collon. Mycket vatten hann alltså inte rinna under Hagnäsbron under de knappt fyra månaderna som passerat mellan dessa framföranden, låt vara att RSO snart ska ut i Europa för att spela symfonin i Bratislava och Wien. Collons tolkning var på många sätt mera levande och utstuderad än den nu hörda, men jag förstår att det blir så med tanke på hur fragmentarisk symfonin är. När stycket väl kommer i gång någonstans halvvägs kommer också tolkningen i gång och de våldsamma stämningarna som symfonin slutar i piskades fram med stort forte.
Med på turnén är turken Fazıl Says slagverkskonsert och det här framstår som ett litet mysterium. Slagverkaren Martin Grubinger är på många sätt fascinerande i sin okonstlade virtuositet och han övertygade stort i Kalevi Ahos slagverkskonsert. Men Says skapelse mäter sig tyvärr inte med Ahos. Trots rolig instrumentering och vissa rytmiska rackerier, landar Say på flera ställen i ett sirapsdrypande uttryck som känns mera medelmåttigt än angeläget och billigt snarare än suggestivt.