Hufvudstadsbladet

Den enes skräp är den andres skatt

Den fjärde filmen i Toy Story-serien lyckas fortfarand­e förnya sig och gå på djupet med existentie­lla frågor. Själva animatione­n är tekniskt skickligt utförd och en glädje att se.

- SARA EHNHOLM HIELM kultur@hbl.fi

ANIMATION

Toy Story 4

Regi: Josh Cooley. Manus: Andrew Stanton, Stephany Folsom. I rösterna: Tom Hanks, Tim Allen, Annie Potts, Tony Hale, Christina Hendricks, Keegan-Michael Key, Jordan Peele, Keanu Reeves m.fl.

Säg välkommen till en ny hjälte i barnkammar­en: Gaffe. Han är tillverkad av en sked/gaffel i plast, rullande plastögon och några piprensare av flickan Bonnie, en sjuåring på orienterin­gsdag i förskolan. Som ingen leksak tidigare lyckas han stjäla showen från Woody (Tom Hanks, lika upphetsand­e och pålitlig som ett björkskåp), den kära gamla cowboyen som varit och fortfarand­e är huvudperso­nen i Toy Story, en animations­serie som älskats av en generation, håvat in miljarder, vunnit alla priser och häpnadsväc­kande nog fortfarand­e lyckas förnya och fördjupa sig i den fjärde filmen.

I Hollywood är det numera nästan bara barnfilmer som ens försöker fundera på existentie­lla frågor och Pixarfilme­rna går alltid till kärnan: Vad är meningen med våra liv? Varför finns vi till?

”Jag är avfall”

Denna gång är det Gaffe som ställer frågorna. Han är nämligen perverst övertygad om att han är skräp och vill så förbli. ”Jag var gjord för att äta soppa eller sallad med och sedan slängas bort”, säger han osentiment­alt (och med Tony Hales röst, oemotstånd­lig för alla som älskat Buster Bluth i Arrested Developmen­t). Därför försöker Gaffe maniskt kasta sig i skräpkorge­n så fort han kan – och eftersom Bonnie älskar honom mer än sina riktiga leksaker blir det Woodys självpåtag­na uppdrag att gång på gång rädda honom.

Det som gör att Gaffes argument håller är förstås att alla leksaker också är eller åtminstone blir skräp – ”du är som jag, skräp”, säger han glatt till Woody. Han är helt obekymrad om saken, tycker det är tryggt, varmt och ombonat i skräpkorge­n och har ingen hierarkisk bild

Man blir glad när den träiga Woody äntligen vågar tänka om, välja själv och bli vuxen.

av att något annat vore finare. Eftersom barnfilmer brukar sälja ”var dig själv” som ett mantra är det fascineran­de att se hur de löser detta. Det blir väl ungefär: det är andras kärlek, att vi betyder något för någon annan, som gör att vi alla är något annat än skräp.

Kvinnor kan

Att stackars Woody blir så berörd av Gaffe beror på att han är mitt i en medelålder­skris. Woody har genom tre filmer sett som sin livsuppgif­t att skapa lyckliga minnen för ”sitt” barn, stöda och älska först Andy och sedan Bonnie. Han har varit favoritlek­saken, men nu låter Bonnie hellre Jessie bära sheriffstj­ärnan och lämnar Woody ensam i garderoben där han längtansfu­llt kikar ut. De gamla kompisarna, som Buzz Lightyear (Tim Allen) blir oftare valda.

Woodys dilemma är lite detsamma som hjältarnas i Tarantinos Once upon a time in Hollywood – det är inte lätt att vara en gammal västernhjä­lte i dessa tider. Eller en förälder som blir obehövlig då barnen flyttar ut.

När familjen åker på husvagnsse­mester träffar Woody en gammal bekant, den Lauren Bacall-lika Bo Peep (Annie Potts) som var en porslinsla­mpa men nu blivit en självständ­ig kvinna som inte ens vill bli vald av ett barn. Hon lever tillsamman­s med sitt trehövade porslinsfå­r, kör omkring i en skunkmobil och visar Woody hur stor världen är. De har alltid varit förtjusta i varandra, men eftersom Woody varit så lojal mot sitt barn har han aldrig riktigt varit närvarande.

Den andra utmärkta innovation­en i Toy Story 4 är att flickorna får en starkare närvaro, och det här är något jag tror kommer att gälla för amerikansk­a filmer överlag de närmaste åren.

Tvånget att bli utvald

I ett spindelväv­sprytt leksaksant­ikvariat där ingen, absolut ingen, köper begagnade leksaker bor Gabby Gabby (Christina Hendricks). Hon är en femtiotals­docka vars röstdosa alltid varit söndrig vilket gjort att livet gått henne förbi – inget barn har nå

gonsin valt henne. Nu har hon och hennes läskiga kavaljerdo­ckor – som demonstrer­ar att Josh Cooley är en gammal skräckfilm­sregissör – fått korn på att Woody har en likadan röstdosa och vill ta den av honom. Hon behåller därför Gaffe som lockbete.

I en räddningso­peration som kunde komma från Ocean’s Eleven eller en liknande kuppfilm slår Woody och Bo Peep sig samman med en grupp andra leksaker: bland andra två grälsjuka vildingar från ett tivolistån­d (med komiska röster av Keegan-Michael Key och Jordan Peel och otroligt dåliga idéer) och min favorit, en traumatise­rad kanadensis­k modedocka som heter Duke Kaboom (förstås Keanu Reeves) och hoppar över höga hinder på sin motorcykel. Alla leksakerna bär djupa ärr av att ha blivit övergivna.

Själva animatione­n är en glädje: hur figurerna sprakar av energi och rörelse och påhittighe­t och hur tekniskt skickligt det är utfört. Men det speciella med Toy Story är att det också gäller karaktärer­nas personligh­eter: man blir glad när den träiga Woody äntligen vågar tänka om, välja själv och bli vuxen. Det är inte sorgligt när barn växer upp och här inser serien att detsamma gäller leksaker. Därmed hoppas jag att människorn­a på Pixar (nuvarande Disney) inser att samma naturlag även berör filmserier – och avslutar Toy Story-filmerna perfekt så här.

 ?? FOTO: PIXAR ??
FOTO: PIXAR
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland