Den enes skräp är den andres skatt
Den fjärde filmen i Toy Story-serien lyckas fortfarande förnya sig och gå på djupet med existentiella frågor. Själva animationen är tekniskt skickligt utförd och en glädje att se.
ANIMATION
Toy Story 4
Regi: Josh Cooley. Manus: Andrew Stanton, Stephany Folsom. I rösterna: Tom Hanks, Tim Allen, Annie Potts, Tony Hale, Christina Hendricks, Keegan-Michael Key, Jordan Peele, Keanu Reeves m.fl.
Säg välkommen till en ny hjälte i barnkammaren: Gaffe. Han är tillverkad av en sked/gaffel i plast, rullande plastögon och några piprensare av flickan Bonnie, en sjuåring på orienteringsdag i förskolan. Som ingen leksak tidigare lyckas han stjäla showen från Woody (Tom Hanks, lika upphetsande och pålitlig som ett björkskåp), den kära gamla cowboyen som varit och fortfarande är huvudpersonen i Toy Story, en animationsserie som älskats av en generation, håvat in miljarder, vunnit alla priser och häpnadsväckande nog fortfarande lyckas förnya och fördjupa sig i den fjärde filmen.
I Hollywood är det numera nästan bara barnfilmer som ens försöker fundera på existentiella frågor och Pixarfilmerna går alltid till kärnan: Vad är meningen med våra liv? Varför finns vi till?
”Jag är avfall”
Denna gång är det Gaffe som ställer frågorna. Han är nämligen perverst övertygad om att han är skräp och vill så förbli. ”Jag var gjord för att äta soppa eller sallad med och sedan slängas bort”, säger han osentimentalt (och med Tony Hales röst, oemotståndlig för alla som älskat Buster Bluth i Arrested Development). Därför försöker Gaffe maniskt kasta sig i skräpkorgen så fort han kan – och eftersom Bonnie älskar honom mer än sina riktiga leksaker blir det Woodys självpåtagna uppdrag att gång på gång rädda honom.
Det som gör att Gaffes argument håller är förstås att alla leksaker också är eller åtminstone blir skräp – ”du är som jag, skräp”, säger han glatt till Woody. Han är helt obekymrad om saken, tycker det är tryggt, varmt och ombonat i skräpkorgen och har ingen hierarkisk bild
Man blir glad när den träiga Woody äntligen vågar tänka om, välja själv och bli vuxen.
av att något annat vore finare. Eftersom barnfilmer brukar sälja ”var dig själv” som ett mantra är det fascinerande att se hur de löser detta. Det blir väl ungefär: det är andras kärlek, att vi betyder något för någon annan, som gör att vi alla är något annat än skräp.
Kvinnor kan
Att stackars Woody blir så berörd av Gaffe beror på att han är mitt i en medelålderskris. Woody har genom tre filmer sett som sin livsuppgift att skapa lyckliga minnen för ”sitt” barn, stöda och älska först Andy och sedan Bonnie. Han har varit favoritleksaken, men nu låter Bonnie hellre Jessie bära sheriffstjärnan och lämnar Woody ensam i garderoben där han längtansfullt kikar ut. De gamla kompisarna, som Buzz Lightyear (Tim Allen) blir oftare valda.
Woodys dilemma är lite detsamma som hjältarnas i Tarantinos Once upon a time in Hollywood – det är inte lätt att vara en gammal västernhjälte i dessa tider. Eller en förälder som blir obehövlig då barnen flyttar ut.
När familjen åker på husvagnssemester träffar Woody en gammal bekant, den Lauren Bacall-lika Bo Peep (Annie Potts) som var en porslinslampa men nu blivit en självständig kvinna som inte ens vill bli vald av ett barn. Hon lever tillsammans med sitt trehövade porslinsfår, kör omkring i en skunkmobil och visar Woody hur stor världen är. De har alltid varit förtjusta i varandra, men eftersom Woody varit så lojal mot sitt barn har han aldrig riktigt varit närvarande.
Den andra utmärkta innovationen i Toy Story 4 är att flickorna får en starkare närvaro, och det här är något jag tror kommer att gälla för amerikanska filmer överlag de närmaste åren.
Tvånget att bli utvald
I ett spindelvävsprytt leksaksantikvariat där ingen, absolut ingen, köper begagnade leksaker bor Gabby Gabby (Christina Hendricks). Hon är en femtiotalsdocka vars röstdosa alltid varit söndrig vilket gjort att livet gått henne förbi – inget barn har nå
gonsin valt henne. Nu har hon och hennes läskiga kavaljerdockor – som demonstrerar att Josh Cooley är en gammal skräckfilmsregissör – fått korn på att Woody har en likadan röstdosa och vill ta den av honom. Hon behåller därför Gaffe som lockbete.
I en räddningsoperation som kunde komma från Ocean’s Eleven eller en liknande kuppfilm slår Woody och Bo Peep sig samman med en grupp andra leksaker: bland andra två grälsjuka vildingar från ett tivolistånd (med komiska röster av Keegan-Michael Key och Jordan Peel och otroligt dåliga idéer) och min favorit, en traumatiserad kanadensisk modedocka som heter Duke Kaboom (förstås Keanu Reeves) och hoppar över höga hinder på sin motorcykel. Alla leksakerna bär djupa ärr av att ha blivit övergivna.
Själva animationen är en glädje: hur figurerna sprakar av energi och rörelse och påhittighet och hur tekniskt skickligt det är utfört. Men det speciella med Toy Story är att det också gäller karaktärernas personligheter: man blir glad när den träiga Woody äntligen vågar tänka om, välja själv och bli vuxen. Det är inte sorgligt när barn växer upp och här inser serien att detsamma gäller leksaker. Därmed hoppas jag att människorna på Pixar (nuvarande Disney) inser att samma naturlag även berör filmserier – och avslutar Toy Story-filmerna perfekt så här.