Den sista sommaren – 27 år senare
Det-uppföljaren är en grann karamell, gjord med både hjärta och smärta. Tyvärr glömmer den att skrämmas, och är med sina nästan tre timmar på tok för lång.
RYSARE/DRAMA
Det: Kapitel 2
Regi: Andy Muschietti. Manus: Gary Dauberman. Foto: Checco Varese. I rollerna: Jessica Chastain, James McAvoy, Bill Hader, Isaiah Mustafa, Bill Skarsgård.
De fullgoda Stephen King-fimatiseringarna kan räknas på en gammal skogshuggares fingrar. Tänker då i första hand på rullar som The Shining (som författaren själv lär avsky, vilket inte hindrar Hollywood från att klämma fram en uppföljare i höst), Stand By Me, Carrie och Misery.
Till de bättre hör också Andy MuschiettisDet (It), en film som är bra att ha i tankarna när man ser den
obligatoriska uppföljaren, Det: Kapitel 2 (It Chapter Two). En liten påminnelse är kanske ändå på sin plats.
Precis som Stand By Me var Det något av en uppväxtskildring, en traumatisk och skräckinjagande sådan, med handlingen förlagd till Derry i Maine. Här möter vi tonårskisen Bill (Jaeden Lieberher/Martell) som skickar lillebror George ut på gatan för att leka. Junior kommer aldrig tillbaka, skyll på clownen och kloakråttan Pennywise (Bill Skarsgård, kamouflerad till oigenkännlighet).
I kompisgänget, ett rätt så patetiskt sällskap, är det dessutom nördvarning så det räcker och blir över. Och där Ben (Jeremy Ray Taylor), den knubbige, har den dåliga smaken att snöa in på New Kids on the Block får Beverly (Sophia Lillis) med en närgången farsa att göra, året är 1988.
Det om det. När vi nu kommer in i handlingen har 27 år gått och bortsett från Mike (Isaiah Mustafa i vuxen ålder) har ”Mesarna” – som man kallar sig – gett sig ut i världen, lagt Derry och dess hemskheter bakom sig.
Sedan sker det som inte skulle få ske: Pennywise gör comeback. Och
eftersom Mike et consortes gått ed på att återvända ifall Pennywise behagar uppenbara sig finns det snart ingen återvändo.
Traumatisk barndom
Förutom Bill (James McAvoy), nu verksam som författare (en släng riktad mot Stephen King själv), hänger lustigkurren Richie (Bill Hader), hypokondrikern Eddie (James Ransone), hunken Ben (Jay Ryan) och allas vår Beverly (Jessica Chastain) med till barndomens landskap.
Där väntar inte överraskande en vandring längs minnenas stig, orsak nog att korsklippa till de oskuldsfulla tonårsjagen, samtidigt som de nu vuxna ”mesarna” konfronteras med de mest traumatiska av barndomsminnen.
Ta till exempel Beverly som i filmens starkaste scen knackar på i sitt barndomshem, bara för att kollidera med en trevlig gammal dam med kaffe och bulle på programmet (tro det den som vill). Bill kommer inte mycket lättare undan, inte med sitt kroniskt dåliga samvete över att ha orsakat sin lillebrors försvinnande och död.
Visuellt sprittande
Förstås blir man glad över den fantasirikedom med vilken Andy Muschietti slänger sig över Stephen King (som i likhet med regissörslegenden Peter Bogdanovich gör en liten cameoroll). Här var det ont om snaskiga knivsprättare, men gott om visuellt meriterade helvetesvisioner och andra saltomortaler.
Omständligt är det även i övrigt, komplett med en karaktärsskildring och ett skådespelararbete som håller måttet. I en svag stund kunde man rentav kallla slutresultatet för vuxet, värdigt och moget.
Och här kommer vi till pudelns kärna. I ett försök att försäkra sig om en plats i det filmiska finrummet är det som om filmmakarna glömt det centrala: att ge publiken gåshud, skrämmas utav bara helvete.
Det: Kapitel 2 är en grann karamell, gjord med hjärta och smärta, men med nästan tre timmar på nacken blir det på tok för långt och långrandigt.