Symfoniorkestrarna är den patriarkala kulturens sista fäste
Om orkestrarna inte känner till verk av kvinnliga kompositörer bör de söka hjälp av utomstående, skriver musikforskaren Susanna Välimäki i en kommentar till RSO:s chefsdirigent Hannu Lintu. Lintus påståenden är hämtade ur onsdagens HBL. Välimäkis kommentarer står under.
1) Könsbalansen kan korrigeras på naturlig väg till en tillfredsställande nivå om kanske fem år. Svar: Det finns ingen naturlig utveckling i musiken eller samhället. Det finns bara mänskliga beslut och handlingar. För rättvisa i samhället måste man kämpa. Till exempel var kvinnors rösträtt aldrig resultatet av någon ”organisk utveckling” utan en lång och tung kamp. På samma sätt måste människor strida för kvinnornas utrymme på symfoniorkestrarnas program. Det behövs en rörelse, som kräver kvinnors musik på repertoaren. Pannan skall stångas blodig tills dominansen bryts.
De som planerar symfoniorkestrarnas program beslutar om vem – eller vilken människogrupp – som hörs. Här finns också många konstnärliga möjligheter. Det är i sig upprörande att tvingas tjata om att det är lika viktigt att spela musik av kvinnor som av män.
2) Den västerländska konstmusikens kanon har formats av en kollektiv svärmintelligens. Man alltid lyfta fram intressanta undantag, men inte på bekostnad av mästerverken. Svar: Kvinnor har komponerat och musicerat i historien minst lika mycket som män. Den första kända kompositionen är av en kvinna. De första elevkompositionerna som framfördes på Helsingfors musikinstituts (nuvarande Sibelius-Akademins) konserter var av en kvinna. Största delen av de studerande vid Sibelius-Akademin var kvinnor fram till 1950-talet. I Finland föddes på 1800-talet ett hundratal kvinnliga kompositörer och flera av musikskolorna som uppkom grundades av kvinnor.
Musiken eller musikhistorien är således inte mansdominerad, men nog historieskrivningen, maktstrukturerna och symfonikonsertkulturen. De komponerande kvinnorna har trängts undan ur historieböckerna, konsertprogrammen och i förlängningen medvetandet.
Det finns otaliga kompositörer som kunde spelas och upptas i kanon men för att nämna några säger jag Andrée, Aulin, Bacewicz, Bayreuth, Beach, L. Boulanger, N. Boulanger, Chaminade, Clarke, Crawford-Seeger, Farrenc, Gideon, Gipps, de la Guerre, Hensel, Holmberg, Holmès, Jolas, Kaprálová, Keal, Le Beau, Leiviskä, Levina, Maconchy, Maier-Röntgen, Martinez, Mayer, Moberg, Moszumańska-Nazar, Munktell, Netzel, Paradis, Pejačević, Petrova, Price, Prieto, prinsessan Anna Amalia, Senfter, A. Smith, J. Smith, Smyth, Sundblad-Halme, Sutherland, Tailleferre, Ustvolskaja, Walpurgis och Wieck-Schumann.
Om en orkesters ledning inte känner till musik skriven av kvinnor, går det åtminstone att konsultera en katalog. Till exempel har en lista med 760 verk tillgängliga från de senaste fyrahundra åren publicerats på kompetenscentret ForumMusikDiversität Schweiz sida. Listan är kompakt men en bra början.
Om orkesterledningen däremot är obildad finns det all anledning att ta reda på och studera historien. Speciellt sedan 1980-talet har mängder av forskning publicerats om kvinnliga tonsättare. Det krävs bara att man är villig att ge upp invanda föreställningar och ta till sig nytt material och förnya sitt tänkesätt.
Bara för att en person i ledningen för en orkester inte känner till verk av kvinnliga kompositörer, betyder det inte att de inte skulle existera. Det betyder bara att den personen har en enorm lucka i sin bildning.
De kvinnliga tonsättarna är undantag bara så länge de diskrimineras.
3) Om vi eftersträvar en 50–50-fördelning, kommer vi oundvikligen att fatta sådana beslut som är ofördelaktiga för alla parter. Svar: Inom all samhällelig verksamhet lönar det sig att eftersträva den allmänna jämställdhetsrekommendationen om en 40-procentig könskvot. Orkestrarna som börjar från en nivå nära noll kunde under sin första jämställdhetssäsong eftersträva till exempel 25 procent. Redan det skulle innebära en stor förändring.
Orkestrarna borde just nu satsa stort på kvinnor, gärna genom temasatsningar, -säsonger och -konserter, där alla stycken skulle vara av kvinnor. Då skulle de komponerande kvinnorna sakta normaliseras så att de inte längre skulle betraktas som anomalier. När det väl har hänt kunde uppmärksamheten riktas på något annat. 4) Musikernas behov att spela Beethoven är en oundviklig naturkraft. Svar: Det här är knappast ett resultat av naturvetenskaplig forskning? Beethoven talade för allas lika värde och för de svaga i samhället och skulle säkert ha önskat att RSO spelade musik av kvinnliga kompositörer och slutade förringa kvinnliga tonsättare. För konsertkulturen vore det uppfriskande om orkestrarna under ett år undvek att spela Beethoven eller Sibelius och i stället grävde fram andra stycken, av kvinnor, män och icke-binära. Det vore ett intressant experiment och skulle oundvikligen ge plats för något nytt och oväntat.
Egentligen kan publikens behov av att höra musik av kvinnor uppfattas som ett ganska ”naturligt” behov. Det är alltså helt upp till orkestrarna om man vill låta kvinnorna höras eller fortsätta tiga ihjäl dem.
5) Det är en absurd tanke att man skulle börja överge mästerverken för att korrigera könsbalansen. Svar: Det är absurt om orkestrarna på 2000-talet inte godkänner mästerverk skrivna av kvinnor. Orkestrarna skulle naturligtvis inte behöva överge mästerverken eller spela enbart kvinnor, men borde nog spela så pass många kvinnor att de inte längre utgjorde undantag utan en självklar del av repertoaren. Och vem definierar vad som är ett mästerverk? Det är alarmerande att förringandet av kvinnor och ovetskapen om deras existens alltjämt accepteras inom den klassiska musikkulturen. Inom övriga konstarter har könsbalansen korrigerats för flera decennier sedan, men musikkulturen sackar efter och symfoniorkestrarna har blivit reaktionära högborgar, som den patriarkaliska kulturens sista fästen, där man med näbbar och klor håller fast vid manliga privilegier och diskriminering av kvinnor.
6) RSO spelar inte en enda tonsättare som valts på grund av sitt kön, med undantag för Louise Farrenc. Svar: RSO väljer uttryckligen största delen av sina verk utifrån tonsättarens kön. Manlighet är uppenbart en central faktor och gemensam nämnare på RSO:s program.
Kunde RSO kanske fråga sin publik om den också ville höra musik av ovannämnda kvinnor?
I ett utvecklat land som Finland finns redan flera strategier för hur jämställdhet kan främjas. Musiken är ingen ö i samhället, så samma strategier fungerar där också.
Skribenten är docent i musikvetenskap och skriver på en bok om inhemska kvinnliga 1800-talskompositörer tillsammans med forskaren Nuppu Koivisto.