Mofi-undervisningen behöver fantasi, kreativitet och samarbete

SPRÅKBAD År 1972 sammanslog man de två finska blindskolorna och öppnade en ny skola i Jyväskylä. Det här innebar att skolan i Helsingfors stängdes och några föräldrar beslöt sig då för att placera sina barn i den svenska skolan som fanns i Helsingfors. Också barn från bland annat Uleåborg och Raumo började i den svenska skolan eftersom det var enklare att ta flyg eller buss hit.

Tack vare att skolan har en tvåårig förskola fick eleverna ett lämpligt språkbad och klarade sig fint då de började grundskolan. I klass 3 var det dags för det första främmande språket, de svenska eleverna fick finska och de finska eleverna engelska. I åk 5 började de svenska eleverna med engelska. Frågan för de finska eleverna var att man ju inte kunde börja med hevonen on hästpappi on präst, vad kunde man då göra? Svaret jag beslöt mig för blev modersmålsinriktad finska. Eleverna var begåvade och jag var övertygad om att många av dem senare skulle fortsätta sina studier i gymnasiet. De måste då kunna välja det närmaste gymnasiet oberoende om språket där var finska eller svenska.

Jag hade turen att känna en lärare som undervisade finska i en finsk grundskola. Hon kom gärna till oss och har konstaterat att de böcker hon använde var samma som man hade i de finska grundskolorna. Eleverna skrev uppsatser, dikter och skådespel. Den finska kulturen kom in i undervisningen i form av noveller, berättelser och musik. Grammatiken togs i allmänhet upp då problem uppstod under lektionen, till exempel objekt och kongruens. I dag finns det läroböcker som är anpassade till mofi-undervisningen.

Jag deltog i ett möte som SFP ordnade. På mötet diskuterades frågan om vad man borde göra med undervisningen i finska eftersom många elever i de svenska skolorna kommer från tvåspråkiga familjer. Jag berättade för dem hur vi hade gjort. ”Men det står ju inte i lagen”, fick jag höra. Följande år var jag igen på ett möte där man konstaterade att man kommit på en strålande idé, modersmålsinriktad finska!

Nu tillbaka till vår skola och språksystemen i den. Våra elever fick välja de språk de önskade. Det innebar tyska, franska och ryska. Tyskan klarade vi själva, men franska läste eleverna i Lönkan tack vare en trevlig lärare där. Det innebar att de två skolorna anpassade läsordningarna så att eleverna kunde ta sig från Eira till Tölö utan alltför stora problem, det vill säga dagens första eller sista lektion. Den elev som ville lära sig ryska gav mig en smula huvudbry. Den enda som hade någon form av kunskap i det språket var jag. Jag döpte undervisningen till ”rysk klubb” – men hon fick det betyg hon förtjänade. Jag insåg att det hade varit svårt att få en kompetent lärare i ryska som dessutom behärskade punktskrift.

Hur gick det sedan för våra finska elever? Som jag förmodat fortsatte några i svenska och några i finska gymnasier, alla med goda resultat. En roande incident var när en lärare ringde och skällde ut oss för att vi hade skickat en blind elev från en svensk skola till hennes klass i finska. ”Jag är van vid strålande resultat!” Han fick ju välja skola konstaterade vi. Tre månader senare ringde hon upp igen. ”Tack, han är min bästa elev”. Samma elev blev avvisad från lektionerna i svenska eftersom han kunde bättre svenska än läraren. Men hon var klok och valde ut en grupp duktiga elever som fick sitta och konversera med honom.

Jag hoppas att mofin snabbt utvecklas till någonting som alla har glädje och nytta av. Det som behövs är fantasi, kreativitet och samarbete.