Städa kisshissarna, Helsingfors stad!

Helsingfors är en ren stad om man jämför med andra halvstora världsstäder. Hissarna vid metrostationerna är ändå väldigt asiga.

Vi kom med barnvagn och då vi klev av metron vid Kampen frågade femåringen: ”Är det en ’kisihiss’ i dag, pappa?”

Jag svarade som jag brukar: att det får vi se snart. Dessvärre är det ofta en ”kisihiss”. I synnerhet vid Kampen och Järnvägstorget är risken stor för att resan upp ur underjorden blir otrevlig. Enligt min erfarenhet är sannolikheten för ”kisihiss” åtminstone 50 procent.

Nu senast talade stanken sitt tydliga språk. Liksom också den mörkgula vätskan i hörnen.

Vi uppmuntrade barnen att hålla för näsan och inte röra väggarna. Ettåringens napp tog vi hand om, det har tidigare hänt att den hamnat på golvet.

Helsingfors är överlag en ren stad. Inte pedantiskt städad kanske, men ändå prydlig om man jämför med andra halvstora världsstäder. Efter festivalveckoslut, nyårsnätter och ishockeyguld brukar gator och torg snyggas upp relativt snabbt.

Och metrovagnar och -stationer är oftast fräscha, med tanke på hur mycket folk där rör sig.

Därför fattar jag inte varför staden slarvar med hissarna. Deras asighet kan inte vara ett obekant problem.

”Hissåkarna utgör med andra ord en grupp människor som är mer sårbara i det urbana rummet än genomsnittsmedborgaren. Och jag tror att många inte bara äcklas av urinstanken, utan också förknippar den med en vag känsla av fara.”

FREDRIK SONCK

Kulturchef

På väg upp från metron funderar jag på broken window, den välkända sociologiska teorin som förenklat säger att det gäller att snabbt reparera också ett enskilt sönderslaget fönster på ett hus. Om det inte görs, tolkas det lätt som en inbjudan till mer skadegörelse och ökat antisocialt beteende. Förfallet riskerar att accelerera. Det ligger något i den tanken, även om det finns skäl att inte dra för stora växlar på det – broken window har också använts för att legitimera polisbrutalitet mot de människor som i metaforisk mening är ”trasiga fönster”. Men i en konkret bemärkelse tror jag att det fysiska stadsrummet borde hållas snyggt, och att det i sig ökar vår kollektiva ansvarskänsla för de urbana miljöerna.

Jag funderar också på vem som använder metrohissarna – alltså som transportmedel, inte som avträde. De allra flesta tar förstås de klart snabbare rulltrapporna. Hissarna används i första hand av dem som inte kan ta rulltrapporna. Förutom en och annan cyklist, är det alltså föräldrar med barn i barnvagn. Äldre. Personer som har svårt att gå. Rullstolsburna. Synskadade.

Hissåkarna utgör med andra ord en grupp människor som är mer sårbara i det urbana rummet än genomsnittsmedborgaren. Och jag tror att många inte bara äcklas av urinstanken, utan också förknippar den med en vag känsla av fara. Det är inte bara av hygieniska skäl många medresenärer står stela som pinnar och håller andan: i ”kisihissen” känns det offentliga rummet mindre tryggt.

Sen är de flesta som använder hissen som urinoar förmodligen beklagansvärda människor. Kanske händer det också att överförfriskade diplomingenjörer från Esbo svinar ner på hemvägen efter en blöt natt, men i regel torde det röra sig om missbrukare.

När barnen undrar, brukar vi förklara att det mest är synd om dem som kissar i hissen. Att de kanske inte har något hem.

Ändå: med stanken av urin följer lukten av oro. Jag kunde flyta ut i ett vidare resonemang om välfärdsstaten, missbrukarvården, hemlösheten och samhällsklimatet. Men den här gången vill jag vara konkret:

Hör hit, Helsingfors stad! Det kan inte vara svårt att åtgärda detta illaluktande problem. Smäll upp några extra toaletter. Se till att hissarna städas oftare.