”Feministikonen” och ”gubbsjuka islamofoben” skriver om samma dystopi
ESSä Ytligt sett är Margaret Atwood och Michel Houellebecq två motpoler på den litterära parnassen. Men parallellerna mellan dystopierna Tjänarinnans berättelse (1985) och Underkastelse (2015) är förvånansvärt många, skriver Fredrik Sonck.
Under sommaren har jag läst två dystopier som legat på min bordeläsa-lista ett tag. Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse från 1985, aktualiserad av tv-serien på HBO, och Michel Houellebecqs Underkastelse från 2015.
Utan tvekan är det frågan om två mycket kompetent skrivna romaner: ambivalenta, intelligenta, konsekventa.
Och, visade det sig, förvånansvärt lika varandra. Som ett blåbär och ett lingon, ungefär.
▲▼▲
Upplägget i Tjänarinnans berättelse torde vara välkänt vid det här laget. I en närliggande framtid har den kristna teokratin Gilead uppstått på gammal
amerikansk mark. Samtidigt har världen drabbats av en svår fertilitetskris, och den auktoritära regimen har därför sexförslavat misshagliga men fertila kvinnor (homosexuella, lössläppta, ”äktenskapsbrytare” etc) . ”Tjänarinnorna” får plats i de styrande männens, ”anförarnas”, hushåll och förväntas föda barn i en infertil hustrus ställe, ett polygamt arrangemang som hittar stöd i Gamla Testamentet.
Det som slog mig med Tjänarinnans berättelse, romanen, är jagberättarens förhållandevis passiva roll. Jämfört med tv-serien är bokens Offred en namnlös fånge i ett stort historiskt skeende. I synnerhet den rebelliska June som tar upp kampen mot systemet i de senare säsongerna av HBO:s The Handmaid’s Tale är nästan helt frånvarande i originalets unga kvinna som själv skriver att det hon är med om under ceremonierna med anföraren och hans hustru inte är våldtäkt.
En jagberättare ska förstås läsas med misstänksamhet – och enligt dagens kriterier är våldtäktsdefinitionen med råge uppfylld – men personligen tycker jag att det ambivalenta förhållandet mellan förövare och offer i romanen (och den första säsongen av The Handmaid’s Tale) är intressantare. Den enskilda människans klaustrofobiska vardag i ett auktoritärt system har i Atwoods gestaltning konkret individualitet, men känns samtidigt representativ och allmängiltig för det samhällstillstånd hon tecknar. Den generiska hjältekrönikan à la Hunger Games i tv-serien är förvisso spännande, men ställer sig snarast i vägen för det allmängiltiga. Det som Atwood utforskar i romanen är uttryckligen inte upproret utan strategierna för att leva och överleva under förtrycket.
▲▼▲
Michel Houellebecqs dystopi Underkastelse är snarlik Atwoods på vissa punkter, spegelvänd på andra. Mest up
penbart är att båda beskriver en omvälvning där ett sekulärt samhälle övergår i auktoritär teokrati. I Houellebecqs Frankrike anno 2022 är det en variant av politisk islam som i demokratiska val och med oljepengar från Mellanöstern tar över makten efter att de gamla franska partierna fumlat med samhällsbygget, och då hotet från Nationella Fronten måste stävjas.
Houellebecq har kritiserats för såväl islamofobi som sexism, och han kan förvisso inte beskyllas för att vara politiskt korrekt. Det är också uppenbart att idén om det muslimska maktövertagandet i Europa har beröringspunkter med en populär islamofob fantasi. Det är inte oproblematiskt, men heller inte entydigt problematiskt: som jag vill läsa boken är det inte islam i sig som är den centrala måltavlan. Snarare handlar det om hur romanens huvudperson François reagerar på omvälvningarna.
Och här kunde man säga att Atwood och Houellebecq står spegelvända. Om Offred är ofrivilligt förtryckt, blir François ”ofrivilligt” en del av förtrycket.
François är vid romanens början en universitetsanställd litteraturvetare, politiskt och religiöst indifferent och betydligt mer intresserad av att hitta sexpartner bland studenterna än av att kliva framåt i karriären. När de politiska vindarna börjar vända flyttar hans judiska älskarinna till Israel och inte ens den desillusionerade François undgår oron i samhället då universitetet plötsligt slår igen dörrarna. Men efter att den islamska presidenten kommit till makten, skapat ordning och reda samt infört en stimulerande ekonomisk politik och en ambitiös socialpolitik framstår det islamska styrelseskicket som någorlunda drägligt.
Eller rättare sagt: drägligt i François ögon. Poängen är att det inte bara är det islamska partiets väljare som har anledning att se med tillförsikt på framtiden utan också många konservativa kristna och sekulära män – framför allt män. För att vända på steken: om Atwoods Gilead framstår som kusligt trovärdigt på något plan är det för att Gilead bara är en dystopi ur Offreds perspektiv. I någon annans ögon framstår samhällsskicket som nödvändigt eller eftersträvansvärt.
Hos Houellebecq verkar den islamska regimen lösa vissa problem, dels genom kompetent förvaltning, dels som ett resultat av sin unika politik. Konkurrensen på arbetsmarknaden lättar då kvinnorna hänvisas till arbete i hemmet, och för vår livströtta jagberättare hägrar plötsligt ett liv som högavlönad litteraturforskare med tre unga hustrur.
Man kan tycka att bilden är karikerad, men poängen som jag ser det är att Houellebecq gestaltar hur de patriarkalkonservativa grundackorden inte skiljer sig stort mellan kristen och islamsk tradition. När allt kommer omkring finns det en viss variant av politisk islam som omhuldar samma ”traditionella värderingar” som europeiska högerpopulister och kristdemokrater, det vill säga att familjen är samhällets centrala enhet och – mer eller mindre underförstått – att mannen är dess överhuvud och alltså sexuellt och ekonomiskt överordnad kvinnan.
Ytterhögerns patriarkala dröm förverkligas via dess islamofoba mardröm, verkar Houellebecq säga.
▲▼▲
Sen är det klart att den här konservativa utopin är ihålig och förljugen. Både Atwood och Houellebecq låter sina jagberättare varsebli att de religiösa dogmerna inte är någonting som man(nen) behöver bekymra sig speciellt mycket över. Är du tillräckligt rik och mäktig kan du ta dig större friheter än vad lagen egentligen syftar till, och det gäller såväl i existerande västerländska demokratier 2019 som i Atwoods och Houellebecqs hitte-påsamhällen. Gileads anförare kan fraternisera på glädjehuset och det islamska Frankrike verkar inte missunna sina herrar ett visst mått av dekadens.
Ytterligare en likhet är att både Atwood och Houellebecq noterar att den patriarkala utopin knappast är en utopi för alla män. Gilead är befolkat av ett stort antal familjelösa väktare och soldater, som Offred till och med ser på med en viss ömhet: bara de mest hängivna och hänsynslösa kan räkna med att belönas med egna hushåll småningom, medan liv i celibat väntar de flesta, ständigt under hotet att straffas drakoniskt för minsta förbrytelse. I det nya Frankrike verkar det uppstå en klass av manliga arbetare som har jobb att
gå till men ingen möjlighet att försörja en familj. Den polygami som de framgångsrika männen belönas med har av rent matematiska anledningar sina konsekvenser.
François finner till sin förvåning att den nya regimen inte stängt några dörrar för hans del. Precis som Tjänarinnans berättelse handlar Underkastelse om en individs anpassning till ett auktoritärt system och dess mekanismer, men här får huvudpersonen anpassa sig till att hans privilegier ökar.
En skillnad mellan Atwood och Houellebecq är sen att Atwoods mansbild de facto framstår som snäppet ljusare. Houellebecq tecknar mannen som förslavad av sina egna drifter: också den som uppträder som en distingerad akademiker tycker innerst inne att det vore bra om staten skulle garantera honom hans ”rätt till sex”. Här verkar Atwood gå ett steg vidare, i hennes Gilead är Houellebecqs sexfantasi delvis uppfylld, men på något djupare plan tillfredsställer den inte Offreds anförare, tvärtom verkar han famla efter den intimitet han varit med om att utrota förutsättningarna för. Hos Houellebecq är dystopin själva mannen, medan Atwood verkar säga: inte nödvändigtvis.
▲▼▲
Det skiljer 30 år mellan romanerna. Atwood skriver med en imponerande psykologisk skarpsyn. Houellebecq är en provokatör, mångtydig men knappast oproblematisk.
Båda är illusionslösa beträffande maktens mekanismer, och såtillvida trovärdiga att deras dystopier är placerade i en relativt snar framtid från romanernas utgivningsår. Även om man inte kan beskriva utvecklingen i vare sig Tjänarinnans berättelse eller Underkastelse som realistiska politiska scenarier, är de grymt effektiva i sitt sätt att blotta de obehagligaste av kulturens och samtidens underströmmar. De gör det uttryckligen genom att inte göra sina huvudpersoner till aktörer i de politiska skeendena. Av båda krävs underkastelse, med skillnaden att det för François är en underkastelse som belönas med intressanta arbetsuppgifter, mycket pengar och unga hustrur, medan det bästa Atwoods namnlösa tjänarinna kan hoppas på i Gilead är ett lite längre liv som slav.
De många beröringspunkterna gör att man väldigt gärna skulle se Atwood och Houellebecq diskutera på samma scen. Det slår mig plötsligt att båda ofta figurerat i Nobelspekulationerna tidigare under 2010-talet. Den demonstrativt gubbsjuka Houellebecq är förstås på tok för kontroversiell med tanke på att det är #metoo som föranlett att Svenska Akademien ska utse två vinnare i år. Men kanske jag slipper be om ursäkt för att jag leker med tanken om hur de kunde sammanföras?