Dags för nytänkande vid 30-årsjubilerande Sibeliusdagar
Mats Liljeroos efterlyser en mer medvetet fokuserad spegling av Sibelius via hans finländska och nordiska samtid.
KLASSISKT
Sibeliusdagarna i Lovisa
Öppningskonsert i Traditionscentrum Kuggom 4.9. Elina Vähälä, Anna-Liisa Bezrodny, violin, Razvan Popovici, altviolin, Jan-Erik Gustafsson, cello, Monica Groop, mezzosopran, Niklas Häggblom, recitation. Mahler, Sibelius, Wessman, Ravel.
Jan-Erik Gustafsson är en härlig musiker och en trevlig prick som får alla att trivas, men programplanering är en gång för alla inte hans starkaste sida. Inte sällan har helheterna känts spretiga och ofokuserade och hans tjugoandra år som konstnärlig ledare för Sibeliusdagarna i Lovisa är inget undantag.
Varför i hela friden tillägnades inte onsdagens öppningskonsert i sin helhet Sibelius och varför gjorde man, när man äntligen kom till skott med de oförtjänt åsidosatta melodramerna, inte samtliga sex i ett svep? Nu fick vi oss till livs två tidiga exempel medan mästerverken i genren, Grevinnans konterfej och Ett ensamt skidspår, lyste med sin frånvaro.
Huvudorsaken till negligeringen är givetvis att hela genren, enormt populär kring sekelskiftet 1900, i dag upplevs som passé. I onödan kunde man tycka, och åtminstone framstod Svartsjukans nätter (Runeberg) för recitation, pianotrio och kvinnoröst som något av en liten dramatisk pärla, medan Näcken (Wennerberg) – egentligen en sång med recitation – tedde sig mer konventionell.
Lasse Pöysti gjorde en gång i tiden den här repertoaren till sin, såväl konsertant som på skiva, och även om Niklas Häggblom inte förmådde matcha Pöystis suveränt vardagliga poetiska tilltal har han funnit en egen ton, som kändes levande och fungerade sömlöst med musiken.
Gustafssons största förtjänst som konstnärlig ledare är förmågan att samla en optimalt fungerande musikerfamilj runt sig och så är fallet även i år. Ypperliga lettiska pianisten Diana Ketler gjorde de så kallade trädstyckena, op. 75, med utsökt god smak, trots att hennes teori om att de skulle teckna även personer eller personlighetstyper nog kan tas med en nypa salt.
Monica Groop hade i sin tur gjort ett lyckat urval av mindre uttjatade solosånger från, bland annat, det finfina Ernst Josephson-opuset 57 (Her
tig Magnus, Jag är ett träd) samt det utsökta opuset 50 med sånger till tyska texter (Im Feld ein Mädchen singt). Hon ackompanjerades känsligt av Ketler och även om det högre registret förlorat något av sin klangliga lyster har det lägre i gengäld vunnit i mörkfärgad dramatik.
En skojig överraskning var uruppförandet av Harri Wessmans Variationer över den ungerska folksången Nedanför Bolhásiträdgårdarna för violin och cello. Ett utomordentligt charmant klingande och ställvis inte så litet virtuost avfattat namnmonster, där Wessmans förmåga att skriva underhållande utan att bli banal firade smärre triumfer.
Men Sibelius alltså. Ravels violinsonat är en av de bästa som skrivits och gjordes med smak och temperament av Ketler och Anna-Liisa Bezrodny, men visst hade Sibelius sonatin för violin och piano suttit bättre i sammanhanget. Mahlers som tonåring skrivna sats för pianokvartett är ett i sig hörvärt stycke, laddat framfört med Elina Vähälä som primas, men nog hade något av Sibbans tidiga kammarmusikverk ändå varit att föredra.
För hela familjen
Det är i år tre decennier sedan Erik Tawaststjerna initierade den första Sibeliusfestivalen i Lovisa och även om det inte är frågan om den trettionde upplagan – det hölls en del mellanår i början av festivalens historia – begås det nu festligt 30-årsjubileum i dagarna fem. Trots ett mångsidigt utbud för såväl hela familjen som konnässören samt ett fortsatt samarbete med Borgånejdens musikinstitut känns det som om det vore dags för ett nytänkande.
Konsertplatserna utökades i år med den akustiskt utmärkta festsalen vid Traditionscentrum Kuggom – nästa års öppningskonsert går, förhoppningsvis, av stapeln i det nyrenoverade Societetshuset – men kanske vore det nu läge att utvidga reviret till även övriga av närområdets vackra kyrkor än Borgådomen och på så vis förankra festivalen i ett vidare geografiskt perspektiv.
Repertoarmässigt kunde det åter vara på sin plats med en mer medvetet fokuserad spegling av Sibelius via hans såväl finländska som nordiska samtid. Palmgren, Melartin, Stenhammar och Sinding är, bara för att nämna några exempel, inte onödigt ofta förekommande namn på våra konsertprogram – för att inte tala om Sibelius enda jämbördiga samtida nordiska kollega; Carl Nielsen.