FLICKPOP I HIJAB
Aatike och Hedil Al Take från stadsdelen Kråkkärret i Åbo gör
popmusik tillsammans med sin kusin Nesri. Rädslan för rasism och bemötandet de fått av den muslimska gemenskapen gör att de ännu inte gett ut musiken, men i familjen har de ett odelat stöd. I musikbranschen finns inga unga kvinnor med hijab som kunde vara förebilder. Också internationellt är det ännu glest i leden. Det koreanska pojkbandet BTS är en favorit, men systrarnas musiksmak är bredare än så.
De musikaliska Åbosystrarna Al Take drömmer om att ge ut egen musik. Hittills har rädslan för rasism och den muslimska gemenskapens bemötande hejdat dem. Fotografen Nora Sayyad följde med systrarna som hittat sina egna sätt att kringgå de uråldriga sederna och reglerna som fortfarande styr vardagen för många muslimer i Finland. Aatike och Hedil Al Take har bott hela sitt liv i stadsdelen Kråkkärret i Åbo. De unga kvinnorna är uppvuxna i en konstnärlig familj där musiken alltid spelat en viktig roll. Enligt döttrarna är familjens pappa, utbildad fotograf, duktig på att spela det traditionella arabiska instrumentet oud och mamma, som är klasslärare, har också en vacker sångröst. På sin fritid målar 17-åriga Hedil oljemålningar och drömmer om att bli en självständig konstnär. Den äldre systern Aatike, 21, har många konstnärliga talanger men musiken är hennes passion.
Ända sedan de var små har syskonen lyssnat på musik och sjungit med i låtarna. Genren har aldrig spelat någon större roll, de lyssnar på olika sorters musik men mest indierock och pop. Aatike har också en förkärlek för jazz och blues. Syskonens gemensamma storfavorit är det koreanska pojkbandet BTS. De ser ingen konflikt mellan sin finsk-irakiska identitet och det djupa intresset för kpop.
Tillsammans med sin kusin Nesri spelar systrarna Al Take musik. De vill inte kalla det för ett band – inte än åtminstone. Trion anser att det inte finns några hinder för en muslim att lyssna till eller göra egen popmusik. Religionen är en del av familjen Al Takes vardag även om de lever ett rätt sekulariserat liv. Föräldrarna har aldrig hindrat systrarna från att göra sin egen musik – tvärtom uppmuntrat dem till det.
Inom den arabiska kulturen har konst och musik alltid existerat och uppskattats. Men inom den stora muslimska gemenskapen finns också fundamentalister och personer som håller strängt fast vid gamla traditioner och betraktar syskonens musikhobby som syndig och olämplig. Enligt systrarna kan fördömandet till en del bero på avund. Systrarna har en viss förståelse för att en del musikstilar betraktas som syndiga. De ser dock inget fel med sin egen musikhobby eller sitt entusiastiska förhållande till kpop.
– Jag börjar inte lyssna på någon satanistisk musik, säger Hedil för att klargöra sin syn på saken.
Vad anser ni om misogyna och kvinnofientliga raplåtar med ett överflöd av våld och droger? – Allt ska inte betraktas så bokstavligt. Humor och skämt är tillåtna också hos oss, säger Aatike med ett brett leende.
I familjen Al Take anser man att politik och religion inte ska blandas ihop. För pappan i familjen har det exempelvis varit särskilt viktigt att lära sina barn att shia- och sunnimuslimer är likvärdiga.
På sistone har hedersförtryck och -våld varit på tapeten i Finland, särskilt efter ett omfattande reporta
ge i Helsingin Sanomat. För en del invandrare kan konservativa värderingar kännas som det enda sättet att bevara bandet till det gamla hemlandet. Många barn till invandrarföräldrar utsätts starkt för gamla traditioner eftersom föräldrarna är rädda för att deras identitet ska suddas ut och försvinna.
”Rebellisk romantik”
Systrarna Al Take däremot har en klar personlig stil. De gillar pastellfärger, vackra smycken och sådant som kan betraktas som traditionellt feminint och romantiskt. Klädseln, särskilt färgerna, är ett sätt för syskonen att på ett subtilt sätt ta avstånd från och kämpa mot uråldriga regler och begränsningar. Kpopen spelar också en viktig roll för systrarnas
diskreta motvärn. Den svenska forskaren Lovisa Berg har kallat den här typen av hårfint motstånd för rebellisk romantik, ett sätt för unga muslimska kvinnor att föra en feministisk kamp och frigöra sig från det kulturella förtrycket.
– Vi får höra kommentarer om våra slöjor av en del finländare. Jag har haft en praktikplats där de anställda inte ville umgås med mig eller tala med mig. De iddes inte ens lära sig mitt namn utan hänvisade till mig som ”den” eller ”det”. Jag tycker inte det är ett dyft humoristiskt när andra unga finländare för femtioelfte gången frågar om jag vill smaka på alkohol och konstaterar att jag förr eller senare kommer att ge efter, säger Aatike.
Att växa upp mellan två väldigt olika kulturer kan skapa ett stort tryck på den enskilda individen. Pressen från den muslimska gemenskapen är trots allt inte den enda orsaken till att syskonen valt att inte lägga upp sina låtar på exempelvis Youtube. Också fördomar och rasism gör trion fundersamma och ängsliga.
Systrarna har gjort ett antal egna låtar men spelar också gärna egna cover på andra artisters verk. Å ena sidan vill de få spridning för sina låtar men å andra sidan är de osäkra på vad de egentligen vill åstadkomma med sin musik och sitt konstnärskap.
Det finns inte riktigt heller några förebilder som de unga kvinnorna kan jämföra sig eller identifiera sig med. Inom den finländska musikbranschen finns inga unga kvinnor som bär hijab. Trion känner sig rätt uppgivna på grund av bristen på representation.
Också utanför Finlands gränser är det svårt att hitta artister eller band där medlemmarna är unga muslimska kvinnor. Den franska sångaren Mennel Ibtissem, som deltog i tv-programmet Voice, har rötter i Syrien, likaså den amerikanska rapparen, poeten och aktivisten Mona Haydar, som slog igenom med sin låt ”Hijabi (Wrap my Hijab)”. Norge har både skådespelaren Iman Meskini, mest känd som Sana i serien Skam, och tv-programvärden Faten Mahdi al-Hussaini.
Systrarna uppskattar att ungefär 80 procent av eleverna i deras skolor har någon sorts invandrarbakgrund. De talar både om personer med internationell bakgrund och om personer med invandrarbakgrund. Vilka ord som används för att beskriva människor som inte ser ut som den stereotypa finländaren avslöjar nämligen en hel del om attityderna gentemot dessa personer.
– Jag märker att de flesta av mina vänner har någon form av internationell bakgrund, alternativt har de bott i Kråkkärret hela sitt liv och förstår sig på vår kultur. När jag steg ut ur min mångkulturella bubbla fick
jag omedelbart en känsla att något är fel med mig. Under riksdagsvalet i våras skrek en kvinna till mig mitt på stan och försökte riva av mig hörlurarna, säger Aatike.
Hon menar att gemene finländare inte alls kan förstå sig på rasismen och bara blir förnärmad när ämnet diskuteras.
– Finländare som inte alls kommer i kontakt med mångfald saknar ofta en viss känslighet, säger Hedil.
– De som tillhör någon sorts minoritet har större förståelse även om de tillhör olika religiösa samfund, säger Aatike.
– Jag har många vänner här i Kråkkärret som är 100 procent finländare men de beter sig inte som typiska finländare. De är precis likadana som vi, de förstår sig på våra skämt och vårt språk. Det är så härligt när man bara vet att du förstår mig och jag förstår dig. Sådana är mina vänner, säger Hedil.