Fadern, sonen och segelbåten
Under en veckas seglats längs kusten utanför Nordnorge tar far och son del av gemensamma naturupplevelser. Här finns snötäckta toppar, gröna sluttningar och en midnattssol som aldrig går ner.
En regnig eftermiddag på Hinnøya i Nordnorge inleder en far och en son sin gemensamma seglats söderut. De har en vecka på sig att njuta av naturen, havet och midnattssolen. Fadern Hans har redan seglat i en månad och hunnit gå ner i varv. Sonen, journalisten Johan Augustin, behöver lite tid för att nå samma harmoni. Han hittar den på land, under en ensam midnattsvandring 800 meter över byn Tromvik.
– Välkommen till Nordnorge!
Pappa möter mig vid bryggan där hans Bavaria Cruiser 37 ligger förtöjd. Det är en regnig eftermiddag i Harstad. Vi befinner oss på Hinnøya, Norges största ö. Fast det är första veckan i juli har sommaren fått en långsam start i Nordnorge, och temperaturen hänger envist kring tiogradersstrecket. Jag har rest med tåg och buss i tjugo timmar från Stockholm för att komma hit, och det känns skönt att veta att båten är mitt och pappas hem en vecka framåt.
Harstad visar sig inte från Nordnorges bästa sida. Vädret är dystert, så tidigt nästa morgon beger vi oss av norrut mot ön Senja. Pappa är min motsats och väldigt morgonpigg, så han vaknar vid femtiden. Jag stiger aldrig upp före klockan åtta, vilket funkar bra ombord. Jag sover i akterns sovkabin och pappa i fören, och jag vaknar när han startar motorn ett par timmar efter att han vaknat.
Den svaga vinden gör att vi går för motor också sedan vi kommit ut från hamnen. Pappa är seglings- och navigeringsansvarig och jag hjälper till med det övriga. Största delen av tiden håller jag honom sällskap vid rodret och håller utkik. Vi passerar den lilla fiskebyn Engenes som ligger på Andørjas nordvästra spets. Ön har landets största antal bergstoppar, ett tjugotal reser sig över tusen meter över havet. Också under ytan simmar det giganter. Håkäringen eller grönlandshajen blir lika stor som en vithaj och kan bli upp till 500 år gammal. De snötäckta topparna och sluttningarna färgar det norska landskapet i vitt och smaragd. Jag kastar ett snabbt öga på båtens gps och upptäcker en stor variation i djup. Med allt mellan 400 och 20 meter blir det ungefär samma struktur över och under ytan.
– Det är en spegling av naturen, havsbotten påminner om bergskedjan, säger pappa.
Vi åker förbi östra Senja där solstrålarna lyser upp de smaragdgröna sluttningarna med utspridda hus nedanför, vissa i gläntor omgivna av skog, andra direkt på de vita stränderna. Vi reflekterar över hur lokalborna kan få sitt uppehälle mitt i ingenstans, långt från all slags civilisation. Solstrålarna slår emot bergssidorna, vars ljusgröna nyans lyser upp som smaragder. I dag har vi den första dagen med fint väder efter flera veckor av regn. När vi passerar 69:e breddgraden sneglar pappa på
mig och ler. ”Skål” säger han.
Efter att ha gått på motor i 45 sjömil och tillbringat de första åtta timmarna ombord är det en känsla av lättnad att gå i land i Finnsnes, en liten stad på fastlandet som separeras från Senja av ett trångt sund.
Två månaders midnattssol
Långt ifrån alla potentiella hajar beslutar jag mig för att simma i det turkosa vattnet, eller rättare sagt ta ett snabbt dopp från en klippa intill bryggan. Efteråt lagar jag och pappa en renskavsgryta med kokt potatis och sallad. Vi slappnar av i sittbrunnen, äter, dricker rödvin och följer solen som vägrar att gå ner. Det är fortfarande lika varmt och ljust som under eftermiddagen. Jag har alltid velat uppleva midnattssolen, och här i Nordnorge på andra sidan norra polcirkeln, lyser midnattssolen i över två månader från 20 maj till 22 juli.
Som om han läste mina tankar tittar pappa på mig:
– Du kan stanna uppe. Jag går och lägger mig.
Köttgrytan och vinet har emellertid gjort mig dåsig, och vågornas kluckande mot båten ökar den känslan. Jag somnar snabbt.
Nästa dag hänger mörka regnmoln från himlen. De konstanta växlingarna i vädret gör det svårt att planera seglingen många dagar framåt, men i dag ska vi bege oss till Tromsö, den största staden i Nordnorge. När vi närmar oss hamnen syns landmärket Ishavskatedralen, utformat som ett isberg, resa sig över staden. Kyrkan som påminner om operahuset i Sydney, är speciellt känd för konserterna i midnattssol som blir ett oförglömligt minne för besökare.
Tidvattnet pressar båten tillbaka ut ur sundet och vi rör oss knappt, ett faktum som båda verkar nöjda med.
– Du verkar betydligt lugnare nu än när du hoppade ombord för några dagar sedan, säger pappa till mig.
Det har gått en månad sedan han lämnade hamnen i Bergen och började sin seglats norrut, och jag märker en väsentlig förändring av hans vanligtvis otåliga personlighet. Han har gått ner i varv många knop. Hans, som hans riktiga namn är, pensionerade sig nyligen efter över fem årtionden som plåtslagare med eget företag och många anställda. Nu känner han sig fri från stressen som företagsledandet medförde.
– Jag har aldrig känt mig så här bra. Jag kanske säljer huset och fortsätter segla jorden runt, säger han.
Efter att ha besökt de pittoreska kaféerna och restaurangerna tar vi oss an ännu en ö, Kvaløya. Där ligger höjdpunkten på den här resan. Vi lägger till i den lilla hamnen i fiskeläget Tromvik. Pappa vill helst inte att vi använder den spartanska duschen ombord, men jag vill bli av med den ingrodda svettodören, slänger av mig kläderna och hoppar i det kristallklara vattnet. De blandade nyanserna i smaragd och akvamarin hade kunnat vara i tropikerna, men det arktiska salta stinget tvingar mig snabbt upp ur vattnet. Jag känner mig som en orakad sjöman med salt i håret, uppfriskad och föryngrad. Vi slänger ihop en snabb middag och sätter oss tillrätta i sittbrunnen. Klockan har passerat nio, men solstrålarna värmer fortfarande. Pappa verkar totalt avkopplad.
– Vilken kväll! Det här är segling när den är som bäst, säger han med lysande ögon.
Den lilla byn Tromvik är omgiven av ett bergsmassiv med spetsiga snöklädda toppar som påminner om en solande drake. Jag sätter på mig vandringsskor och ger mig uppför stigarna som genomskär bergen – en vandring som kommer att ta över fyra timmar och sträcka sig över elva kilometer. Kvaløya har minst tio toppar över 700 meter och tre över 1 000 meter. Det här är första kvällen på två veckor som midnattssolen kommer att vara helt synlig över en klar himmel, och därför är det gott om likasinnade vandrare på stigarna.
”Jag och naturen, inget annat”
Tursamt nog är jag ensam på min stig, vilket känns befriande. Det enda ljud jag hör kommer från en porlande bäck. Jag böjer mig ner och dricker. Smaken är ren och utan tillsatser, bara natur. Jag fortsätter uppåt tills jag når ett platt stenblock där jag sätter mig ungefär 800 meter över havet. Det är helt vindstilla. Det hörs inga ljud, det finns inget mobilnät. Midnattssolen värmer mitt ansikte och strålarna lyser upp havet. Fast klockan har passerat ett känns det fortfarande som eftermiddag. Nu förstår jag varför människor reser så långt för att uppleva midnattssolen. Detta är utan tvekan en av mina största naturupplevelser någonsin. Här finns jag och naturen, ingenting annat.
När jag når båten sover pappa sedan länge. I morgon kommer vi att fortsätta söderut längs Senjas kustlinje och passera fjordarna som skär in i ön. Havet delar vi med knölvalar och späckhuggare. Vandringen har skruvat upp mitt serotonin och jag känner mig nöjd. Lilla Tromvik i Nordnorge, där elementen står i fokus, har lärt mig att vara helt i nuet. Det har samtidigt fört mig närmare min pappa.