Barnen flyttar hemifrån
Den förlängda sommaren närmar sig sitt slut. De senaste åren har barnen kommit och gått, men alltid återvänt. Nu inventeras porslinsskåpet, besticken delas upp, barndomsminnen värderas: vilka föremål ska med och vilka ska ges vidare? Hushållets tre unga vuxna, de som nyss var barn, står i beråd att lämna boet. Livet för oss som blir kvar vänds upp och ner. I flyttröran äter vi familjemiddag, en av de sista spontana tillsammans.
Samtalsämnena kring matbordet – Jeffrey Epsteins avelsfarm och Elon Musks idé att atombomba Mars – denna onaturligt varma augustikväll tydliggör de förändringar i omständigheter och värderingar som skett under den här generationens, millenniebarnens, uppväxt .
När jag flyttade hemifrån var Kekkonen landets president. Buttra herrar bossade överallt, på sommarjobben likväl som i världspolitiken. Finland var ett stramt och självtillräckligt land, symboliserat av portierer med stenansikten ovanom sina slipsar. Vad som hände i världen utanför fick vi veta genom officiella nyhetsmedier med högtidligt tilltal. Anspråkslöshet var en dygd. Det var viktigt att inte förhäva sig.
Vi som var unga då längtade efter förändring, att omvärlden inte skulle vara så ålderdomlig, stel och långsam. Vi fick som vi ville.
Våra barn har vuxit upp i ett land som är så mycket mer öppet och internationellt än det Finland vi växte upp i. De har kunnat röra sig fritt över landsgränser, det har varit enkelt och billigt att resa. Att som studerande ha ett utbytesår i en annan världsdel är normalt för dem. Att genomföra sin studiegång långt från hemlandet likaså. Deras värld är lika snabb som deras uppkopplingar. De är sina egna dokumentarister och publicister. De lever i flödet.
De är klimatsmarta och miljömedvetna. De köper sina kläder på loppis, av etiska skäl. De omvänder sina föräldrar till att bli vegetarianer och veganer. De tar en tygkasse med sej när de går till butiken. De har klimatångest så att hjärtat kan rämna.
Identitetspolitiskt tar de ingenting för givet utan söker sig fram. De är bättre på att sätta gränser för känslomässiga intrång och påhopp än sina föräldrar. De vågar visa känslor, vara öppna med sin sårbarhet. De tar hand om varandra. De är begåvade i vänskap.
De har vuxit upp med dokusåpornas idé om att livet är en tävling där vem som helst när som helst kan bli utslagen. De vet att ingen ömkar en förlorare. Övertygade om att de själva bär ansvaret för sin hälsa tränar de som om det gällde livet, tuktar sina kroppar likt en idog villaägare trimmar sin gräsmatta. De inser att om något går fel i deras liv har de enbart sig själva att skylla.
De är vana vid att tiggare knäböjer i våra gathörn. De har sett människor komma över gränsen utan annat än kläderna på kroppen. De har bekanta i städer där terrorbrott begåtts.
De har lärt sig att skillnaden mellan ”news” och ”fake news” är en tolkningsfråga. De har noterat att överdrifter, förvrängningar och lögner är effektiva medel för att nå makt. Att den som är fräckast triumferar och att den som har flest saker när den dör vunnit.
Det går inte ihop. Det går sannerligen inte ihop. Ur led är tiden.
Medan jag packar ner mjuka välanvända ting i de flyttfärdigas packning önskar jag dem och deras generationskamrater kraft och mod att vrida tiden rätt.