Män kommer och försvinner, passionen består
Trude Marstein skriver utan större yttre dramatik om sin huvudperson Monika och frihetens pris.
ROMAN
Trude Marstein
Jag hade så mycket Översättning av Lotta Eklund Albert Bonniers förlag 2019
Den norska författaren Trude Marstein har lovordats för sina kalejdoskopiska romaner, med ett flödande språk som smidigt följer aktörerna genom livets varierande skeden. I den virtuost strukturerade Göra gott (på svenska 2008) växlade hon också kontinuerligt berättarperspektiv, inte bara i olika kapitel utan många gånger till och med på en och samma sida – så att rösterna till slut flöt samman till ett mullrande kollektiv, inte alltid helt lätt att avläsa.
I den nya romanen Jag hade så mycket botaniserar hon vidare i det stilistiskt avancerade litterära vardagslandskap hon under åren ramat in, men den här gången är berättarrösten densamma under alla de ungefär fyrtio år hon gör nedslag i.
1973 är protagonisten Monika 13 år och intresserad av sin ridlärare, som hon två år senare också har sex med. ”Han var den första jag låg med. Han var tjugotre år äldre än jag. En laglöshet, nyponrosor i mängder, våt jord, allt var tillåtet och allt förstorades, men ingen fick veta om det, ingen fick veta. (---) När det gick för honom vände han upp ansiktet mot taket och det kom ett hest långdraget ljud, som ett återhållet gnägg från en sjuk häst.”
Så blir hon 27, 37, 46, 50. Tiden rusar i snabba hopp, men man ges via de många sidospåren på ett elegant indirekt vis dessutom insyn i vad som hänt under de mellanliggande perioderna. Så att berättelsen också i pauserna byggs på.
Den bärande röda tråden är åtminstone på ytan Monikas förhållanden och sidoförhållanden med olika män. Nya kommer och gamla försvinner, men hennes längtan efter passion – och oro för att ingenting ändå ska vara bestående – lever alltid vidare som starka drivkrafter. Hon strävar efter att uppnå ett fullödigt liv, hon vill vara stark och fri och lycklig, och hon vill absolut inte gå miste om någonting.
Men det är svårt att få ekvationen att gå ihop: att inte vilja välja bort något, och ändå längta efter den enda stora kärleken.
Ingen yttre dramatik
Männen hon möter är i regel antingen omöjliga projekt – den gifta professorn Roar som dyker upp bara när han är kåt – eller en aning mjäkiga och undergivna. Någon blek kille från studentkollektivet, en alltför snäll lärarkollega, en kock som hon faktiskt hinner skaffa radhus med (bara för att inse att hon inte är någon radhusmänniska), en poet som vill ha höns och får, och senare en rad brokiga gestalter från olika dejtingsajter.
Som läsare kommer man knappt alls ihåg de här männen efter att de försvunnit. Det är Monika man ser, och i viss mån hennes systrar som med sina välordnade medelklassliv och livslånga äktenskap ger kontrasten till hennes jakt på något alltid lika undflyende.
Under den jakten hinner hon i varje fall ha en hel del roligt, betydligt mer än systrarna i sina alltmer statiska förhållanden. Och Marstein behöver ingen yttre dramatik, inga exceptionella skeenden, inga visionära fantasibyggen – och enbart ett minimum av synligt framåtdriv.
Ett kapitel för sig är hennes dialoger, som ofta kretsar kring rena banaliteter. Det kan först förefalla som om hon använt sig av en ren mikrofonteknik, och då låtit snacket bli just så småtråkigt som när människor i allmänhet slänger i väg ogenomtänkta kommentarer åt varandra.
Men en närmare läsning visar att hon ändå i lämpliga skeden stigit in i pladdret och strukit bort en del, så att en mer lakonisk och under ytan laddad, ibland vardagsexistentiell kommunikation kan uppstå.
Frihetens pris
I ett större perspektiv gestaltar Marstein med insikt och engagemang ett modernt kvinnoliv, men också något man för enkelhetens skull kan kalla frihetens pris – liksom att friheten nog är en stor och upplyftande ynnest, trots och tack vare detta pris.
Samtidigt verkar det ändå som om Monika under all sin intensitet och förmåga till sexuell njutning bar på ett stort tomrum, som ibland också tar sig uttryck i bristande empati för människorna omkring henne.
Och kanske just därför blir det ställvis en aning svårt att helhjärtat sympatisera med henne, vilket ändå inte alls betyder att identifikationsfaktorn skulle saknas. Lyckligtvis är Marsteins mästerliga hantverk då desto lättare att uppskatta och ta till sig. Texten rör sig fritt och mödolöst mellan nivåerna i hennes litterära universum, med djärva tankesprång mellan olika tider och tillstånd.
Så kan hon än en gång åskådligt skildra livets upp- och nedgångar, för att avslutningsvis konkludera: ”man lever ju inte sitt liv för att sedan sitta där med någon vinst”.
Texten rör sig fritt och mödolöst mellan nivåerna i hennes litterära universum, med djärva tankesprång mellan olika tider och tillstånd.