Leva lite till – är det roligt?

Howard Jacobson skrev en komedi om åldrandet, men recensenten önskar att den var mindre kvav och klaustrofobisk.

Roman

Howard Jacobson live a little Penguin 2019

– Jag ville skriva en komedi om åldrande; vi tror ibland att gamla människor inte just har några känslor…

Den brittiska författaren Howard Jacobson (bilden) har i många av sina tidigare böcker skrivit om judendomen, men den nya romanen Live a Little, författarens sextonde, har som sitt centrala tema människominnet och vad som händer då vi åldras. Han är internationellt eftersökt som författare på bokmässor och berättade nyligen om boken på årets Edinburghfestival.

Jacobson vann Bookerpriset med The Finkler Question 2010 och var också på prisets kortlista 2014 för romanen J.

Humor och mörker

Kritikerna talar om hans lysande humor; sarkastisk, retsam, självironisk. Det kan i alla fall vara riktigare att säga att han ser det tragikomiska i ett både inre och yttre mörker. Mörkret är något som av allt att döma drabbar honom själv ibland. 2011 berättade han i boken Whatever it is, I don’t like it om hur det hade varit att år efter år få lov att vänta på Bookerpriset, som han ansåg att han borde ha tilldelats: ”Efter årtionden blir hjärnans inre som en av de romaner man inte ville skriva…” Vi kan tolka det som vi vill, men en anspråkslös man är han inte! Jacobson har skrivit att han inte gjorde sina romangestalter gamla – de är 90+ – enbart för att utmana ålderstänkandet, men han medger att det känns som en utmaning att skriva om äldre och deras känslor då man själv är en författare som nått en viss ålder. Han är 76 år. Hans två gamlingar, Beryl Dusinbery och Shimi Carmelli armbågade undan honom, anser han, och de insisterar i texten på att de var betydligt vitalare än sin ålder.

”Att bli 90 är inte längre att uppfattas som en fotnot till livet (…) jag (Jacobson) känner många män och kvinnor som trots kroppslig svaghet har humor och är ett härligt sällskap”. En hundraårig vän till honom tar emot hans artiklar och ger utmärkta råd då Jacobson inte själv riktigt vet hur han skall avsluta en artikel. Vännen är ”fri från modetänkande”.

Mycket i brittisk press i dag handlar om gamla, deras krämpor och hur de lämnas vind för våg i sjukhuskorridorer. Jacobson vill övertyga sina läsare att det inte är om dem han skrivit.

Kvav och klaustrofobisk

Vi möter Beryl i rullstol i norra London. Hon har två vårdare, ryska Nastya och afrikanska Euhoria, och sitter dagligen och hör dem berätta om sina komplicerade kärleksliv. Hon kommer inte ihåg mycket av sitt eget liv, inte ens att hon har fyra vuxna söner. Mitt emot på samma gata bor Shimi Carmelli, som aldrig glömt någonting, i synnerhet inte en händelse i barndomen som han skämts för hela livet.

Shimi hyr ett rum ovanför en kinesisk restaurang där han varje kväll jobbar med att spå i kort och som belöning får gratis mat. Det heter i trakten att han är den ”sista ungkarlen”, men inte heller han lever utan fysiska problem. Hans dröm i barndomen var att klä på sig och gå omkring i sin mammas underbyxor. Han ertappades av sin bror Ephraim med vilken all kontakt bröts. Följden var att han aldrig har kunnat handskas med sin skam. Han har inte haft sexuella relationer, och nu i ålderdomen har han ett behov att ständigt gå på toaletten.

Beryl och Shimi träffar varandra och börjar samtala. Det blir märkvärdiga samtal mellan två människor som egentligen inte kommunicerar, men som finner en sorts tröst i varandras sällskap. Följden: att de lever lite till? Det är ju en ironisk titel, med vad man kunde kalla en gnutta sanning, men jag skulle gärna ha läst en mindre kvav och klaustrofobisk bok. Det är inte över förrän det är slut, menade Philip Roth i Envar, och vi kan ju säga att Jacobson inlett den sista vandringen för sina romangestalter.