M som i Märta, migrän och modersmord
Märta Tikkanen, den nordiska litterära feminismens grand old lady, 84 år gammal, gav i somras ut en volym med brev som hon under fyra decennier, från 1970- till 2000-talet, skrev till de svenska författarna Birgitta Stenberg och Åsa Moberg, Måste försöka skri-. En brevbiografi. (Schildts & Söderströms). Jag är omnämnd i den, inte i smickrande ordalag.
”Möjligen finns det hos Suvi A, hos Munkhammar, hos Pia I och många till av dem som hoppar på oss som vågar ifrågasätta, någotslags undermedveten (?) rivalitet, missunnsamhet, skadeglädje, modersmordsdrift – ?” skrev Tikkanen 1993 i ett brev till Birgitta Stenberg. Suvi Ahola var Helsingin Sanomats unga kritiker, Birgit Munkhammar i Sverige Dagens Nyheters etablerade skribent. Jag var alltså i fint sällskap – själv verkade jag på den tiden i den finlandssvenska offentlighetens marginal, frilansande i små tidskrifter. Jag vill minnas att det var i Ny Tid jag skrev en avrättning av Tikkanens Arnaía kastad i havet (1992).
Redan på 90-talet var Märta Tikkanen Stor, internationellt känd för banbrytande böcker som romanen Män kan inte våldtas (1975), diktsamlingen Århundradets kärlekssaga (1978), och Sofias egen bok, om en dotter med ADHD (1982). I mina ögon var hon just därför möjlig att ifrågasätta, en som borde tåla kritik vid sidan av sin berömmelse och sina royalties – vem vet, kanske var det ett slags modersmord i bemärkelsen ”mamma bör tåla allt”. Det tog mig några decennier av kritikerarbete att inse att ingen författare någonsin är så stor.
Titeln ”Måste försöka skri-” är ett citat ur ett avbrutet brev, mycket lämpligt eftersom hela boken är både skri och skrift, ofta just klagoskri över avbrotten i skrivandet som det
Vad känner jag när jag läser det här nu? Inte skuld eller ånger men inte heller ilska. Författare får avsky kritiker, liksom kritiker får avsky författares böcker. Kritik skriver man inte mot författaren utan för läsaren. Kritiker som inte inser detta behöver byta yrke.
icke-jämställda familjelivet med fyra barn och en infantilt egocentrisk och dominant alkoholist bestod av. Henrik Tikkanen ville ha sin hustrus odelade tid och uppmärksamhet men erbjöd henne samtidigt stoffet som gjorde Århundradets kärlekssaga till en hit. Han dog 1984, men två av de fyra barnen har problem som gjort att de förblivit beroende av mors hjälp i vuxen ålder.
Genom fyra decennier har Märta Tikkanen i sina brev till väninnorna Moberg och Stenberg i livfull, hjärtskärande detalj redovisat för allt det här – fysisk och psykisk omsorg om de närmaste, plus frekvent svår migrän. Och så det litterära etablissemangets njugghet, perfida kritiker och alla pris hon aldrig får: Nordiska rådets pris, Augustpriset, Finlandiapriset, de stora finlandssvenska prisen...
Så som breven är redigerade verkar hon ointresserad av vad Stenberg eller Moberg skrivit. Hennes kommentarer om författarkolleger (de som får kritikers beröm, pris eller stipendier) kan te sig missunnsamma. Sitt moderskap beskriver hon som en prövning, och hon berättar detaljer om barnens problem – funktionshinder, genitalherpes, missbruk – som får till och med en garvad autofiktionsslukare som mig att haja till. FÅR man verkligen skriva så här om sina barn? Inser hon att blandningen av kärlek och vånda, som de flesta föräldrar ibland känner inför sina barn, för hennes del här ser ut att vara mest bara vånda?
Samtidigt är det modigt att bjuda oss på det här. Skribenten framstår inte som sympatisk eller hjältemodig, breven är nödrop och därmed oundvikligt egocentriska. Så här känns det när hon aldrig har en lugn stund, när såren är färska, migränen akut, varje telefonsamtal potentiellt ett larm från ett barn i nöd – och varje kritisk recension, varje uteblivet omnämnande och pris, svider som råast.
Här finns inget behagsjukt och tillrättalagt, texten är levande vrede och nöd.
”JAG VILL INTE VARA I SAMMA STAD SOM MICHEL E.” skriver/skriker Tikkanen 1993 efter att Michel Ekman skrivit raljant kritiskt om hennes bok. Denna Ekman och jag var (och är) dessutom gifta med varandra, och trots att också han på den tiden publicerade sig i de marginella tidskrifterna måste vi ur hennes perspektiv ha sett ut som något slags tvåhövdat monster.
Vad känner jag när jag läser det här nu? Inte skuld eller ånger men inte heller ilska. Författare får avsky kritiker, liksom kritiker får avsky författares böcker. Kritik skriver man inte mot författaren utan för läsaren. Kritiker som inte inser detta behöver byta yrke. Och i dag behövs inte 35 år för författarens raseri att nå recensenten: det som skrivs på sociala medier når fram nästan i realtid. (Läser man det inte själv på sin egen Facebook är det nog någon som upplyser en om det.)
Men tid går, avsky späds ut till likgiltighet eller pragmatiskhet, saker kan rent av förlåtas. För fyra år sedan hade Michel Ekman och jag äran att bli inbjudna att uppträda som författare på Märta Tikkanens eget välbesökta litteraturevenemang, Barösunds Litteraturafton. Själva hade vi då saligen glömt våra gamla missdåd. Märta Tikkanen hade nog inte glömt dem, men hon hade ändå bortsett från dem när hon gjorde upp sitt program.
Tuva Korsströms recension av boken ingick i HBL 9 juli.