Fars om att slå sig till ro
Pekka Strang gestaltar medelålderströtthet skickligt och nyanserat i farsen Täydellinen lauantai på Stadsteatern.
TEATER
Täydellinen lauantai
Text: Florian Zeller. Översättning till finska: Reita Lounatvuori. Regi: Jaakko Saaariluoma. Scenografi: Antti Mattila. Dräktplanering: Maria Rosenqvist. Ljusplanering: Paavo Kykkänen. På scenen: Pekka Strang, Vuokko Hovatta, Arttu Kapulainen, Jouko Klemettilä, Sixten Lundberg, Vappu Nalbantoglu, Matti Rasila. Premiär på Helsinfors stadsteaters Arena-scen 5.9.
Förra vintern spelades Florian Zellers fars Ens lite lugn i huset (Une heure de tranquillité) på Lilla Teatern i regi av Jaakko Saariluoma och Marina Meinander. Farsen/komedin har nu satts upp på Stadsteaterns Arenascen. Också nu är det Saariluoma som står för regin och Antti Mattilas scenografi vi får se. Grannen Pavel spelas av Sixten Lundberg i båda uppsättningarna, i övrigt är skådespelarna utbytta.
Farser kännetecknas i regel av ett högt tempo, publiken drivs framåt och spänningen är nervkittlande. I Täydellinen lauantai (En fullkomlig lördag) är det inte riktigt så. Här gestaltas en familj där huvudaktörerna är på ”middagshöjd” med allt vad det innebär – härifrån framåt kommer det att gå utför. Allt rasar samman, hemmet och familjen. Renoveringen som utförs av en okunnig estnisk byggnadsarbetare (Jouko Klemettilä) är ett av de mindre problemen. Markus, spelad av Pekka Strang, köper sig snabbt ur den knipan. En markör för att det är de privilegierades perspektiv som gäller. Så är också farsen borgerskapets genre.
Både Pekka Strangs Markus och Vuokko Hovattas Helena har varit otrogna. Markus är inte särskilt intresserad av otrohetsaffärerna. Inte sin egen, och speciellt inte hustruns. När han börjar ana att hans biologiska faderskap kan ifrågasättas blir det ändå en vändpunkt för hur han förhåller sig till sonen (Arttu Kapulainen).
Pekka Strangs Markus är huvudrollsinnehavare och hans medelålderströtthet och försjunkenhet i det förflutna gör han skickligt och nyanserat. Mimiken, svetten och de undvikande rörelserna visar på hans reträtt i livet, och samtidiga försök att hålla hustrun kvar, pendlandet mellan att uppmuntra sonen och avslöja sin avsky för dennes livsstil och musiksmak. Att bibehålla status quo kräver allt större insatser.
Generationskonflikt
Genren fars representerar ett kvarhållande av värderingar och riktning som är cementerande, och det har Jaakko Saariluoma tagit fasta på. Det gäller könsroller och inställningen till gästarbetare och det gäller också generationsmotsättningar. Sonen Sebastian – eller ”Fucking rat” som han vill bli kallad – sparrar sin pappa och dynamiken mellan Strang och Kapulainen är fylld av motsättningar, och således ett utmärkt underlag för alla de paradoxer och konflikter dramatiken bygger på.
I Täydellinen lauantai finns alltså nyanser och aktuella frågor som kan tjäna som diskussionsunderlag.
Hustrun och älskarinnan, Hovatta och Vappu Nalbantoglu, hade kunnat ta mera plats. Deras livsval är drivkrafter, men de håller sig eller hålls onödigt mycket i bakgrunden.