Det fysiska berättandet var Wiklunds modersmål
Gustav Wiklund var en mästare i snabbt skisserade karikatyrer, skriver dramatikern och regissören Bengt Ahlfors i sin minnestext över kollegan.
Gustav Wiklund var ett axiom i skådespelarkonsten; han varken kunde eller behövde bevisas. En särling både på scenen och utanför, vävd av samma stoff som absurdismen. Han saknade många av de egenskaper som brukar känneteckna framgångsrika artister, till exempel lusten att behaga. Gustav var aldrig insmickrande, han var inte rädd för att vara genuint osympatisk på scenen. Så blev han heller aldrig någon folkkär publikidol, mera en konstnär för konnässörerna.
En utdragen vistelse som krigsbarn i Sverige (elva år) ledde till att han tappade kontakten med både finskan och finlandssvenskan, det gjorde att hans replikering kunde låta som en blandning av Småland och Rödbergen. Men om det talade språket ibland beredde svårigheter, så ägde Gustav ett annat som han tycktes vara född med: pantomimen. Redan i sin första huvudroll, Truffaldino i Goldonis Två herrars tjänare på Åbo svenska teater 1958 (Ralf Långbackas debutregi), visade han att det var det fysiska berättandet som var hans egentliga modersmål. Och det blev bara bättre med tiden.
Från våra gemensamma år på Lilla Teatern minns jag många fina ögonblick. Inga monumentala rollarbeten i helfigur, utan just ögonblick, hisnande sekunder av Kleinkunst. Han var en mästare i snabbt skisserade karikatyrer, därför passade revyformen honom så bra. I Kropp (1969) hade han ett ensamnummer där han visade hur en människokropp beter sig i ett pinsamt telefonsamtal. Han hade inga repliker, manuskriptet hade bara försett honom med ett hummande ad lib. Resten gjorde han med händer, fötter, ögon, miner. För publiken blev det en igenkännandets chock, olika varje kväll, alltid lika rolig. I Kropp demonstrerade han och Asko Sarkola också en mängd olika handskakningar, och när de hade dragit igenom den inrepeterade delen fick publiken föreslå nya varianter, som omedelbart levererades. Det kunde ibland förlänga föreställningen ordentligt, till allas glädje.
När Gustav Wiklund hade hittat ett exakt sceniskt uttryck, då var det en sak man som regissör måste akta sig för; att berömma honom. Det kunde nämligen leda till att han förstorade den fina detaljen till oigenkännlighet och därmed förstörde den. I Jorden runt på 80 dagar (1970) gjorde han ett tiotal roller, men den jag minns starkast var den brittiske konsulns tjänare. Där stod han nästan orörlig, helt koncentrerad på uppgiften att fläkta Lasse Pöysti med en enorm strutsfjäder, och visade tydligt att tjänaren inte förstod ett ord av den dialog som fördes mellan konsuln och Phileas Fogg. Tills Kalkutta nämndes. Då gick det som en ilning genom honom, ögonen lyste av återhållen saknad och han viskade: Mamma ... Det var hans lilla tillägg, som omedelbart gjorde den stumma statistrollen till en levande människa. Det här improviserade han under en repetition, och när han sen frågade om han fick behålla repliken, var jag klok nog att dölja min förtjusning. Jag bara nickade ok. Först efter den sista, tvåhundrafjortonde föreställningen vågade jag avslöja för honom hur genial jag tyckte att han var i den scenen. Då kunde han få det beröm han så innerligen förtjänade.
Gustav Wiklund dog den 27 augusti 85 år gammal.