Det var bara åttonde symfonin som fattades
Kungliga filharmonikerna och Thomas Dausgaard presenterade Sibelius tre sista symfonier som skiftande triptyk.
KLASSISKT
Kungliga filharmonikerna
Dirigent Thomas Dausgaard. Sibelius symfonier 5, 6, 7. Sibeliusfestivalen i Lahtis, Sibeliushuset 6.9.
Detta var en på många sätt bra konsert. Trots att repertoaren var så nära standardrepertoar som man kommer i Finland, var upplägget med Sibelius tre sista symfonier under samma kväll på något plan avvikande och välkommet. Som en minifestival under festivalen, som en halv symfonicykel. Som en triptyk.
Om de tre symfonierna utgjorde en triptyk skulle den första bilden med femman ha upptagit den största arealen, med det klaraste skenet, de mest majestätiska färgerna och mest dramatiska konturerna. Sexan vore den mest asketiska och ljusa med fragila färger, och sjuan den intensivaste men också mest komplexa, föränderliga och sammanknutna. Sibelius kan inte beskyllas för att ha skrivit samma stycke sju gånger om, utan varje symfoni föregicks snarare av en väldig kreativ process som utmynnade i ett stort steg framåt och en mer eller mindre revolutionerande estetisk omorientering.
Guldkant på triptyken hade givetvis varit att få höra fragmenten med åtta takter av åttonde symfonin som Helsingfors stadsorkester spelade på ett videoklipp för Helsingin Sanomat för några år sedan. Men Andante festivo gick också an den här kvällen. Ett tryggt val.
Det var självfallet roligt att höra symfonierna tolkade av samma orkester som uruppförde den sista under namnet Fantasia sinfonica i Stockholm 1924 med tonsättaren själv framför Konsertföreningens orkester.
Ett annorlunda grepp
Dansken Thomas Dausgaards grepp var på många sätt annorlunda och uppfriskande jämfört med en rad andra dirigenters. För det första lade man märke till den ständigt närvarande pulsen och svängen. Musiken andades och inte sällan var greppet dansant och lätt, som om fjärilar dansade i luften.
I femman gjordes vissa fortepartier med nästan marschaktig framtoning. Kulminationerna infann sig, intensiteten i de dynamiska skiftningarna var påtaglig och fermaterna mellan slutackorden var långa, vilket bidrog till ett brett intryck.
Dausgaards tolkning av sjätte symfonin var kanske en aning händelselös i första satsen, men dramat och spänningen var desto mer påtagliga i de följande. Där det fanns ett element av rytmisk rörelse, fungerade musiken allra bäst.
Sjuan var sublim och monumental på en gång.
Det finns mycket att glädja sig åt i hela orkesterns spel, inte minst i samspelet, men också i förhållandet instrumentgrupper emellan. Bleckets kanter var en aning hårda i vissa fortepartier, medan stråkarnas och särskilt violinernas alltid otvunget framsprungna ljud var en lisa för örat i likhet med de välspelande träblåsarna och hornen.