Kreativa italienska samklanger
Det här är musik i vilken Susanna Mälkki rör sig obehindrat som fisken i vattnet, skriver Mats Liljeroos.
MUSIK
Helsingfors stadsorkester i Musikhuset 6.9. Dirigent: Susanna Mälkki. Solister: Exaudi. Gesualdo, Stravinsky, Sibelius, Berio.
När hörde ni senast en symfonikonsert inledas med ett stycke vokalrenässans? Så skedde, skojigt nog, vid Helsingfors stadsorkesters säsongsöppning i fredags och det fanns förstås en tanke bakom tilltaget, liksom bakom programmet överlag. Italien är temat för säsongen och sin tids store avantgardist Gesualdo är på många sätt en optimal inkörsport, som därtill på ett naturligt sätt anknöt till de övriga styckena.
Madrigal 14 ur bok V, Asciugate i begli occhi (1611), är den första av tre Gesualdomadrigaler Stravinsky nyttjar i det omedelbart därpå följande orkesterstycket Monumentum pro Gesualdo di Venosa ad CD annum (1960). Är det ett arrangemang eller ett självständigt verk? Förmodligen både och, även om Gesualdos harmonik är så avancerad att den problemfritt låter sig infogas i ett 1900-talssammanhang.
Härifrån är steget inte långt till Sibelius serena sjätte symfoni, vars inledande stråktextur inte sällan ansetts befruktad av renässanspolyfoni, även om den doriska tonarten i mina öron i första hand för tanken till finländsk folkton. Det är en vansklig symfoni för dirigenten att ro i land, inte så mycket på grund av notbilden i sig utan på grund av den unika atmosfären, de inre landskapen, som antingen öppnar sig eller ej.
Det fanns åtskilligt att beundra i Susanna Mälkkis läsning, som gav intrycket av att hon i åratal levt i en intim relation till musiken i fråga. De relativt moderata tempona kändes mitt i prick och hon lät musiken flöda fram av egen, naturlig kraft. Jag hade gärna hört mera av basklarinetten i första satsen och valthornen i finalen, men det är ändå randanmärkningar inom ramen för en tolkning som överlag kändes såväl klang- som uttrycksmässigt ovanligt välkalibrerad.
Luciano Berios vidunderligt mångfasetterade, intellektuellt och emotionellt konstruktivt utmanande Sinfonia (1968/69) är ett av de viktigaste efterkrigstida orkesterverken, som fortfarande känns förunderligt fräscht och antagligen hade skapat en präktig sensation även om det hade uruppförts först nu.
Berio syftar här på ordets ursprungliga betydelse, samklang, även om stycket med sitt symmetriska upplägg – Bartóks femte stråkkvartett faller en i hågen – genomsyras av åtskilligt av traditionella symfoniska kvaliteter. Berios grundidé har varit att konfrontera ord (bland annat Claude Lévi-Strauss, Becketts The Unnamable, namnet Martin Luther King som byggs upp fonem för fonem) och ton och han lyckas med konststycket att vara tillika modernistisk och postmodernistisk på ett milt sagt öronkittlande sätt.
Symfonins stora clou är den centrala tredje satsen, där Berio nyttjar ett tjugotal citat av kolleger från Bach till Boulez mot fonden av scherzot ur Mahlers andra symfoni, som kreerar själva den basala musikaliska kontexten samt den idémässiga klangbottnen. Berio tycks sträva efter att dekonstruera själva genren för att sedan bygga upp den på nytt och i ett framförande där alla pusselbitar faller på sina optimala platser kan slutresultatet anta nog så häftiga psykofysiska dimensioner.
Detta framförande var just ett sådant. Det här är musik där Mälkki rör sig obehindrat som fisken i vattnet. Hon hade stöd i hyperproffsiga Londonbaserade vokaloktetten Exaudi, som i sina av Berio föreskrivna mikrofoner skrek, stönade, viskade, flämtade, deklamerade och, faktiskt, även sjöng de ställvis intill absurdum fragmentariserade textsjoken.
Mälkki kunde även räkna med ypperligt stöd från stadsorkestermusikerna, som efter det aningen slappt synkroniserade Stravinskyspelet verkade vara på bettet. Konserten var överlag ett praktexempel på kreativ och flott realiserad programplanering och om årets övriga konserter kommer ens i närheten av denna nivå kan vi se fram emot en sällsynt stimulerande HSO-säsong.