Småttingar i min fauna
Låt mig börja i skönhetens tecken. När syrenerna i trädgården stod i blom fylldes luften av skimrande uppenbarelser. Tistelfjärilar, influgna från Nordafrika. Jag räknade till hundrafjorton stycken. De vackraste ett öga skådat, humlor och blombockar får ursäkta.
En dag var tistelfjärilarna här, nästa dag borta. Jag önskar detsamma kunde sägas om fästingarna. Om inte de funnits – och efter millennieskiftet ökat minst femtio gånger i mitt gräs – skulle tistelfjärilarna ha tagit första pris i mängd och myckenhet. Men varför skrev jag mitt gräs? Det är det ingalunda, det är fästingarnas. I början av säsongen är de flesta knappt synliga prickar, längre fram blir de större exemplaren fler. Jag tror det främst är nymfer och vuxna som när det vill sig sprider TBE och borrelios. Den senare åkomman drabbade mig i juli, men jag räddades av en kur och kan i och med det fortsätta som värddjur åt nya blodsugare.
Fästingar är släkt med spindlar. En dag när jag satt i min trädgårdsstol och läste såg jag en nyckelpiga, en vanlig septempunctata vandra på stolen. Till min förskräckelse gick den fram till en stor spindel som satt orörlig på stolkanten i nordväst. Men ingen katastrof inträffade. Nyckelpigan gick ända fram, sniffade på sin tre gånger större småkusin, vände på klacken och avlägsnade sig med värdiga steg. Spindeln inte så mycket som blinkade.
Någon vecka senare, när jag plockat en liter blåbär på en utfärdsholme, och knäppt i väg fjorton fästingar, såg jag vid avfärden åtta nyckelpigor sitta på förtöjningstrossen. Sammanlagt femtiosex prickar. Trivsamma varelser, dock mindre bildade än trollsländan som en sensommardag satte sig på min bok i solskenet. Tre gånger kom den flygande och slog sig ner för att kolla vad jag läste, Richard Ellmanns James Joyce, den definitiva levnadsteckningen.
Vad fick trollsländan lära sig? Bland annat att J J:s katt en gång hamnade i slagsmål med en annan katt. Och att författaren två gånger såg en råtta och svimmade. Ena gången fördes han till sjukhus. Om råttan svimmade vid åsynen av en mager, mustaschprydd herre med svart sjörövarlapp för ögat framgår inte. Joyce led av återkommande iriter och blev nästan blind. Dock förblev hans syn något bättre än en fästings. Den saknar ögon men känner vibrationer, kroppsvärme och koldioxid i utandningsluft.
Inget vidare liv. En långt meningsfullare tillvaro åtnjuter en trollslända med smak för avancerad litteratur.
En dag var tistelfjärilarna här, nästa dag borta. Jag önskar detsamma kunde sägas om fästingarna.