Meritokrati och framgång

Under den gångna veckan har forskarna Anu Kantolas och Hanna Kuuselas bok om de rikaste i Finland väckt debatt både i gamla och nya medier. För boken Huipputuloiset – Suomen rikkain promille (Vastapaino 2019) har de intervjuat 90 finländare ur den bäst förtjänande promillen – företagare, arvtagare och företagsledare – som har fått uttala sig anonymt om det finländska samhället. Materialet presenterar enligt forskarna överraskande hårda attityder mot låginkomsttagare, samt kritik mot den nordiska välfärdsmodellen och skattesystemet.

Att både Helsingin Sanomat och Ilta-Sanomat publicerade en ingående artikel om bokens innehåll väl innan den kommit ut, säger något om ämnets allmänintresse.

Dels handlar det förstås om skandalvärde: det är tillfredsställande att förfasa sig över de rikastes samhälleliga attityder, särskilt om en stor del av dem visar sig vara ganska alienerade från vanliga människors liv, dels är det viktigt för oss alla att veta hur de rikaste i Finland tänker, eftersom de utövar en betydande samhällelig makt, både direkt genom hur de förvaltar sin egendom och sina företag, och indirekt genom stöd till och inflytande på politiker och partier.

De förmögna tycks överlag anse att deras rikedom är förtjänt eftersom Finland är en meritokrati där alla har lika grundförutsättningar. Att det inte är fallet kan man, som forskarna betonar, bekräfta genom att titta på hur föräldrarnas inkomst och positioner korrelerar med barnens i dagens Finland. Men det finns en annan sida av meritokratitanken som ofta passerar utan granskning: att de flitiga, företagsamma och begåvade i vårt samhälle naturligt stiger uppåt i den ekonomiska hierarkin.

Det är uppenbart att den här mekanismen inte fungerar i så kallade kreativa yrken. Jag skulle tro att de flesta författare, konstnärer och särskilt yngre forskare främst tänker på pengar i termer överlevnad. Man hoppas kunna fortsätta med sitt eget långsiktiga arbete, fri från alltför mycket annat arbete och ändå kunna försörja sig. Kultursektorn har på samma sätt en dragningskraft som inte bygger på det ekonomiska: lönerna är ofta låga och anställningarna projektbaserade, men man får jobba med sådant som man brinner för och har specialkompetens för.

Något liknande gäller för de yrken som ofta beskrivs som kall: lärarens, barnträdgårdslärarens, närvårdarens, sjuksköterskans, socialarbetarens. I de här fallen är det lätt att ta reda på inkomstnivå och karriärutsikter innan man ens söker till en utbildning. I samtliga fall kan man säga att de rent ekonomiskt är en dålig affär: med en annan utbildning av motsvarande längd uppnår man i de flesta fall en bättre inkomstnivå. Ändå är det här arbeten som av de flesta som gör dem upplevs som meningsfulla och den största källan till missnöje är för hög belastning och i vissa fall löner som inte räcker för att försörja en familj.

Men hur är det med andra yrken? Säkert finns det branscher där anställda per automatik söker sig uppåt på lönestegen och strategiskt byter jobb för ständigt högre inkomster. Det här är kanske typiskt för en del som gör karriär inom den privata sektorn. Skulle alla agera så, kunde man tänka sig att de med de högsta inkomsterna också är de mest begåvade, flitigaste och mest företagsamma. Men högre inkomster är bara ett kriterium som människor använder sig av när de planerar sin arbetskarriär: meningsfulla arbetsuppgifter, bostadsort, närhet till familj och vänner, en fungerande vardag, trevliga kolleger, gott ledarskap, flexibla arbetstider, omväxling, kontinuitet, och en verksamhet som man upplever som etiskt hållbar är kriterier som implicit eller explicit vägs mot varandra.

Nu kunde man förstås tänka att de som prioriterar de här andra sakerna inte är lika ambitiösa och därför inte lika produktiva som de som vill klättra på karriärstegen. Men jakt på högre lön är ett väldigt osäkert mått på flit eller produktivitet. En person som brinner för innehållet i sitt arbete vill ofta inte bli chef, åtminstone inte för en längre tid, för det innebär mera byråkrati och administration. En del axlar gärna extra ansvar där de ser att det behövs och upplever att de kan bidra, utan att tänka på monetär belöning eller vidare karriärmöjligheter. En del väljer bort mer krävande jobb med bättre lön på grund av barn eller åldrande anhöriga som behöver omsorg. Andra kanske för att de vill ha tid för frivilligarbete eller meningsfulla fritidssysselsättningar.

Den kapplöpning mot den ekonomiska toppen som en del av de rikaste ser som en naturlag är inte bara ett dåligt mått på faktisk förtjänst, vare sig man med det menar flit, begåvning, ansvarstagande eller något annat. Snarare är det så att den här allmänna kapplöpningen inte existerar. I den mångfald av val som människor gör kring arbete är ökad inkomst bara en faktor bland många. Största delen av samhället och största delen av alla arbetsplatser bygger på att människor inte tävlar med varandra om ekonomisk vinning.

Den personekonomiska faktorn kan bli viktigare i den lägre ändan av inkomstskalan om löneskillnaderna växer och det blir svårare för vanliga anställda att klara av nödvändiga utgifter. Den kan också bli viktigare i den övre ändan av inkomstskalan om vi får ett tydligare klassamhälle, där det blir identitetsmässigt allt viktigare för höginkomsttagare att tillhöra en ekonomisk elit, med givna materiella kännetecken. Men det finns ingen orsak att tro att en omorientering i den här frågan skulle leda till mer produktiva eller effektiva arbetstagare eller ett bättre samhälle.

Man får snarare hoppas att vi behåller ett så välmående och jämlikt samhälle att de flesta människor fortsättningsvis rationellt kan väga mellan olika prioriteringar i eller utanför arbetslivet. Det är bra om de som klättrar på karriär- och lönestegen är begåvade och kompetenta. Men det är också bra att alla inte behöver klättra, utan kan rikta sin energi på mer individuella och ofta mer uppbyggliga sätt.

”Det är bra om de som klättrar på karriär- och lönestegen är begåvade och kompetenta. Men det är också bra att alla inte behöver klättra, utan kan rikta sin energi på mer individuella och ofta mer uppbyggliga sätt.”

NORA HäMäLäINEN

är forskare i filosofi.