Tarantino som kulturell barometer
Quentin Tarantino har slutligen gått för långt. Kontroverserna har givetvis omgett Tarantino sedan 1990-talet, men med Once Upon a Time in Hollywood gör han det oförlåtliga: porträtterar vita män i 1960-talets Hollywood. Under de senaste åren har Tarantino fokuserat på teman som nazism och slaveri och före det på någon slags girl power, inte minst med Kill Bill-filmerna. Filmen Deathproof avslutas med att tre kvinnor brutalt misshandlar ihjäl en man – slutklämmen är en stövelklack som mosar ansiktet.
Men 2019 är en charmig Brad Pitt som kör en snitsig kärra och reparerar hustak barbröstad för mycket. En glamorös och självsäker Margot Robbie som glider omkring i en glittrig LA-miljö väcker de ressentimentsfyllda recensenterna. I The Guardian vill en skribent stoppa Tarantino och hans tydligen uppenbara kvinnohat medan den svenska tidningen Etc förfäras över filmens kvinnoporträtt, sexualisering och våldsscener. Liknande beskyllningar om sexism, rasism och reaktionism hittas i andra stora publikationer. Också Sara Ehnholm Hielm i HBL kan inte förstå sig på hur någon kan göra film om ”heterosexuella vita män”.
Den moderna puritanismen har verkligen slagit sina klor i kulturen. Minikjolar, motorer och rockmusik och annat som det friare klimatet i slutet av 60-talet gav utrymme åt har alltid väckt avsky. Under tidigare perioder inom kyrkan och borgerligheten, i dag i kultur- och medievärlden. Det finns ingenting som är mera upprörande för dagens ”progressiva” än så kallade vita män som visar självständighet och handlingskraft. Och ingenting mera hotande än en on-screen Sharon Tate i åtsittande kläder.
För som recensenten i Etc konstaterar är det just ”förlegade kvinnoporträtt” som är problemet. Speciellt verkar hon bli upprörd över att Tarantino i sin film låter en radikal 60-talshippie visa en ganska aggressiv sexuell åtrå till en betydligt äldre Brad Pitt. Har Tarantino inte förstått att vi inte tänker så här mera? Hur vågar hans manus ge utrymme åt verkliga mänskliga impulser? Unga kvinnor skall inte bete sig så. Skäms. Ehnholm Hielm tycker för sin del att det överlag faktiskt inte är så roligt med vita mäns problem eller filmvåld längre i dagens värld. De gör det ”vackra fult” – ett eko av Etc:s recensent som också beklagar nedsölandet av en annars så ”fin skildring”.
Det är en växande trend att folk på kulturfältet i dag uttrycker sig som gamla republikanska hemmafruar. Filmer i dag skall i stället vara fostrande och predikande, en ”rollmodell för små flickor” som man så ofta hör. Allt annat är skadliga stereotyper. Idén är densamma som hos den konservativa kritiken av rockmusik och datorspel: de leder ungdomen fel och sabbar samhällsmoralen. En av Manson-gängets hippier i filmen påpekar till och med hur de nu skall mörda dem som på tv lärde de unga att mörda. En tydlig pik mot den infantila logik som nu och alltid har använts för att kritisera Tarantino.
Det finns något ironiskt i att kritiken av Tarantino blir just en traditionell protestantisk moralism som kräver konformism och kvinnliga idealroller. Vi har cirklat tillbaka till 1950-talet då arbetarklassgossen och raggaren var samhällets främsta moraliska fiender. I vår tid av rigid könskonstruktion och ständig ”korrigering” av historien är det svårt för självständiga filmmakare som Tarantino att existera eftersom han vägrar porträttera den kyligt platoniska kvinnan eller passivt tämjda mannen. Att filmen triggat reaktioner skvallrar endast om det självömkande, ångestskapande och puritanska tillstånd vår kultur befinner sig i.
”Det är en växande trend att folk på kulturfältet i dag uttrycker sig som gamla republikanska hemmafruar.”
NICOLAS VON KRAEMER
är historiker.