Mäkelä och Oramo – dirigenter med helt olika profiler
Klaus Mäkelä och Taavi Oramo är dirigenter födda på 1990-talet och knutna till Tapiola Sinfonietta. Den ena har en lätt preferens för kvinnor, den andra dirigerar uteslutande män.
Jämställdheten kommer alltid an på människor. Människor är individer, som fattar beslut och träffar val, mer eller mindre medvetet. Alltid har dirigenterna som står framför orkestrarna inte möjlighet att påverka upplägget när programmet helt eller delvis är givet. Men ofta har dirigenterna möjlighet att välja åtminstone ett stycke och ibland ges de helt fria händer. Så hur utfaller då programplaneringen i praktiken?
Låt oss granska två fall. Taavi Oramo och Klaus Mäkelä är båda unga dirigenter, födda 1990 respektive 1996. Båda är också knutna till Tapiola Sinfonietta som konstnärliga partner; Mäkelä knöts till orkestern hösten 2017, Oramo i våras.
Mäkeläs karriär har på senare år spurtat i raketfart och han har redan utnämnts till första gästdirigent vid Sveriges radios symfoniorkester och chefsdirigent för Oslofilharmonikerna. Den snabba karriärutvecklingen har gjort att Mäkelä denna säsong är den flitigast anlitade dirigenten av huvudstadens symfoniorkestrar efter HSO:s och RSO:s chefsdirigenter räknat i antal konsertveckor. Förutom fyra veckor i Hagalund dirigerar han två veckor med HSO och två med RSO.
– Till Tapiola Sinfonietta är jag knuten, men för mig var det viktigt att göra lika många veckor med HSO och RSO eftersom båda orkestrarna är lika viktiga för mig.
Med varje program funderar han på hur han kunde få ut mesta möjliga av det av en viss orkester. Därför vill han göra Bruckner med RSO i harnoncourtsk anda och Sjostakovitj femte symfoni med HSO.
– Jag försöker undvika kompromisser i programplaneringen och vill ogärna dirigera någonting av tvång. Snarare vill jag att varje verk skall ha en funktion och passa orkestern i fråga.
– Från HSO:s sida föreslog man Berlioz Lelio, som par med fantastiska symfonin, och RSO föreslog att jag skulle dirigera Kaipainens klarinettkonsert, vilket var ett bra förslag. Annars har jag designat alla program själv.
I Hagalund till exempel kretsar alla hans fyra veckor kring en symfoni av Beethoven och där har han försökt bygga program som så väl som möjligt kommunicerar med verket i fråga. Femte symfonin kombineras med ett uruppförande av Sauli Zinovjev och Reinhold Glières Harpkonsert. Pastoralsymfonin kombineras med finländska och baltiska naturskildringar i verk av Einar Englund och Pēteris Vasks.
– Beethoven är så intensiv att man får vara noga med vad man väljer som motvikt.
Allt som allt dirigerar Mäkelä under sina åtta veckor i Storhelsingfors 23 unika verk, som alla är skrivna av män.
Är könsbalansen ett viktigt argument för dig? – Nåjo, nog är det en viktig sak, som ändå inte syns i dessa program, säger Mäkelä och nämner hur han just dirigerat musik av Britta Byström med HSO (i november 2018), Kaija Saariaho (på Åbo musikfestspel) och Lotta Wennäkoski.
– Slutligen är det varan som avgör, inte vem som levererat den, men nog är det viktigt att tänka på de här sakerna. Könsbalansen är inte bra, även om alla program annars är väldigt intressanta.
Mäkelä lyfter fram att det finns mycket mindre musik av kvinnor och att det inverkar på planeringen.
– Jag kan ju inte tvinga mig att dirigera det ena eller andra, verken måste ändå alltid vara en organisk del av helheten.
– Men du har helt rätt att det kunde finnas flera verk av kvinnliga tonsättare.
Intresserar de döda kvinnliga tonsättarna? – Jag pratade just med en kollega om att vi skulle gräva lite i arkiven. Största delen av materialet är ju inte utgivet, utan kräver lite arkeologiskt arbete. Men där finns många spännande saker som förblivit undangömda.
– Det vi ser är att riktigt central standardrepertoar efterfrågas överraskande mycket. Det är kul och jag gillar att göra den, men det skulle ju gälla att få lite variation. En av mina personliga missioner har varit att föra fram Erkki Melartins musik, och att jag också lyckats med det gör mig glad.
Lätt preferens för kvinnor
För Taavi Oramo som dirigerar två konserter med Tapiola Sinfonietta har utgångspunkten varit en annan. Konsertprogrammen har delvis fötts i samarbete med orkesterns konstnärliga planeringsgrupp och för höstkonserten hade han flera färdiga alternativ, som han pusslade en intuitiv helhet av.
Inför vårens konsert gavs han friare händer. Då valde han att bygga konserten av inhemsk samtida konstmusik. Han fastnade för Heta Ahos Södergransånger, som skrevs för honom 2017 och som han orkestrerat tillsammans med tonsättaren, samt material från Meriheini Luotos andra Metsänpeittoskiva, som Oramo producerat. Dessutom dirigerar han Juhani NuorvalasVariationes ex ”Bene Quondam”, som han framfört i S:t Michel.
De två verk som Taavi Oramo dirigerar är de enda av kvinnliga tonsättare på Tapiola Sinfoniettas hela säsong (jämför med 71 verk av 50 manliga tonsättare).
Tänker du på balansen mellan kvinnor och män i programplaneringen? – Jag minns inte om jag tänkte explicit på könsbalansen i planeringen av dessa program. När det gäller ny musik finns det ett så stort utbud att könet inte behöver spela in. Men i mitt personliga planeringsarbete placerar jag kanske en lite större tyngd på kvinnor.
Varför? – Om man tittar på äldre tonsättare, sådana som kanske är tjugo år äldre än mig, är min fingertoppskänsla att utbudet som marknadsförs av förlagen är väldigt mansdominerat. Då är det bra att motverka den mansdominansen lite grann.
– Men ett ännu mer omfattande problem inom konstmusiken är att den världsomfattande udden är så smal. Antalet tonsättare som spelas mycket kan räknas på tio fingrar, och den typens arbete som syftar till att bredda repertoaren uppskattas sällan av systemet och är sällan avlönat. Då blir det ganska lite tid och energi över för de dirigenter som gör tuffa karriärer.
– Könsbalansfrågan relaterar till den här problematiken så till vida att utvecklingen går i rätt riktning även om den kunde gå snabbare och på lite bredare front.