Flickskildraren Fagerholm fokuserar på en gosse
Nordisk litteraturs största flickskildrare kommer nu med en roman där en manlig karaktär står i centrum. Gusten Grippe är på pappret en av tre unga vuxna huvudpersoner, men i slutändan är detta Gustens roman, skriver Julia Tidigs om Monika Fagerholms nya roman Vem dödade bambi?
Inledningen till Vem dödade bambi? markerar inträdet i ett distinkt Monika Fagerholmskt språkuniversum på ett nästan suspekt välbekant vis. Vi möts av det ödesmättade, olycksbådande tonfallet: ”Rucklet vi alla härstammar från. Det där mörkret.” Musiken, som tagit central plats i både Den amerikanska flickan (2004) och Glitterscenen (2009), finns också med. Upprepningen, ett av Fagerholms mest kännetecknande intensitetsskapande medel, introduceras också direkt. Och Vem dödade bambi? är en roman om ett brott, liksom Den amerikanska flickan och Lola uppochner (2012).
Ändå skiljer sig Vem dödade bambi? markant från sina föregångare. Dels är romanen kort, 220 sidor där de tidigare nästan alltid varit mer än det dubbla. Dels kommer nu nordisk litteraturs största flickskildrare med en roman där en manlig karaktär står i centrum. Gusten Grippe – någon borde skriva en avhandling om Fagerholms namnbruk! – är på pappret en av tre unga vuxna huvudpersoner. De andra är vännerna Emmy och Saga-Lill, som båda haft relationer med Gusten, men i slutändan är det Gustens roman.
En fråga om våld och vuxenhet
Platsen är ”villastan” vid ”Kallsjön” utanför huvudstaden (tänk Grankulla) där det entreprenörssinnade borgerskapet bor fint med låg skatteprocent. Frasen ”Vem dödade bambi?” är en låt av Sex Pistols, titeln på en film Gustens kompis Cosmo Brandt vill göra om den gruppvåldtäkt Gusten tillsammans med tre andra av villastadens ”gossar” deltagit i, och en högst explicit fråga om våld och vuxenhet: ”oskuldens död”.
I romanens början är det 2014, sex-sju år efter dådet. Hela villastan har ”vänt blad” och samtliga personer (utom de som gått under) är upptagna med att spela sina liv mer eller mindre framgångsrikt: Emmy genom en livsstilsblogg, Gusten genom rollen ”mäklaren från helvetet”. Det finns gott om (inte alltid övertygande) samtidsmarkörer, samtidigt som romanen ljuder av 1970–1980-tal genom låtcitat av Prince, Springsteen, Sex Pistols.
Bambi är ju också en Disneyfilm, och Vem dödade bambi? en roman dränkt i amerikansk populärkultur precis som Fagerholms tidigare verk. Ett effektivt stilistiskt drag är de ofta engelska eller anglicistiska klichéartade uttryck som karaktärerna slänger sig med: ”Wish me luck pal”, ”I’ll keep you posted”, ”Hemmet är där hjärtat är”, ”because you’re worth it”,”godföringenting”. Slitna, återanvända uttryck är en del av livsföreställningen, men ord kan också bli smutsiga verktyg för verklighetsrevision, som i samband med våldtäktsrättegången:
”Hur allt som var – är – viktigt på något sätt ändå till slut blev ord och uttryck med citationstecken kring. / ’Förövarna.’ ’Förgrep sig på.’ ’Offret.’ / Det egentliga problemet var förstås att tog man bort citationstecknen så stod en naken sanning där framför en som man inte kunde leva med, men ändå var det det man måste göra. Ta orden i egen mun, lära sig säga dem, använda jag som inledning på meningarna. Jag förgrep mig. Jag misshandlade. Jag.”
Fungerar det?
Där Gusten inte kan forma en sammanhängande berättelse av det dåd han deltagit i, vill Cosmos film estetisera, göra berättelse av våldtäkten. Vem dödade bambi? är en undersökning av klass, kön och makt, ofta med satiriska inslag, men gruppvåldtäkten och dess rättsliga efterspel är inte bara ett medel för klasskritik för Fagerholm. En central etisk problematik i Vem dödade bambi? gäller berättelsens våld mot det berättade. Hur kan en våldtäkt gestaltas utan att göras till en föreställning? Hur förhåller sig konstens och vardagens berättelser till det skedda? Vad gör de med det skedda, och på vems bekostnad?
Frågorna återkommer i romanens formuttryck. Gusten tampas med att ”En sann berättelse förutsätter något slags kitt som håller ihop alltsammans – den där skröpligheten, alla bitar – ”, och romanen präglas av motstånd mot berättelsegörandet om gruppvåldtäkten. Genom att vägra spänningsbyggande kring våldtäkten som händelse – den är avslöjad på förhand och skildras mycket knappt. Genom att den utsatta inte, såsom ofta i pressen, görs till centrum för handlingen, utan tvärtom förövarna. Där flicklekarna i tidigare Fagerholmromaner varit både såriga och magiska skildras barndomens pojklekar nu på avstånd och har ersatts av sjaskighet. Vem dödade bambi? är tydlig med att det är kvinnor som på olika sätt betalar för de förvridna pojklekarna.
Det är inte helt klart om Vem dödade bambi? hanterar sin problematik på ett fungerande sätt. Den upprepningsteknik som Fagerholm behärskar till fulländning får inte alltid stegrande effekt utan går ibland på tomgång och stjäl plats från fördjupad personskildring. Nathan, den värsta av förövarna, är mer mysterium, mindre person. Hans mor Annelise, barnhemsflickan som blev framgångsföretagarproffs och en Ayn Randsk klichémaskin som till slut bryter samman i okvädesord, är fascinerande – men det hade varit en djärvare lösning att skildra henne inifrån. (Fast mödrar skildras alltid utifrån, genom barnets blick, hos Fagerholm.) Flera karaktärer skildras på sådant avstånd att de inte engagerar.
Hur ska vi ställa oss till Gusten?
Ett explicit deklarerat tema i romanen är tid. Prince-hiten Time är ro
manens ledmotiv, och Vem dödade bambi? behandlar vuxenblivandets avförtrollning och det nödvändiga avståndstagandet från det inre barnet, som man trots allt släpar med sig.
Emmy och Saga-Lill fyller funktionen att gestalta denna tidstematik: Saga-Lill flydde till storstaden efter att familjemytologin – föräldrarna var Karen och Bror Blixen i klädkatalogversion! – sprack i och med broderns död, Emmy skrev fram sitt liv som ”LANDSFLICKAN SOM ERÖVRADE STADEN”, även om det inte riktigt blev så. Ändå är deras plats som huvudpersoner inte tillräckligt underbyggd, för det är inte hos dem romanen bränner till och har sitt centrum, utan hos Gusten, och kanske särskilt Gusten i relation till sina modersfigurer, mamman Angela och extramamman Annelise.
Hur ska vi ställa oss till Gusten? Rentvås han av att till skillnad från de andra ha haft ett samvete, av att hamnat på ”dårhuset” efter dådet? Ska vi känna sympati med honom när han gestaltas som en hel människa, mänsklig med sina brister? När den han våldtog, Sascha Anckar, till slut kommer till tals avvisar och avslöjar hon den ständigt omtalade ”rättvisan” som någons rättvisa – Gustens, inte hennes: ”... men jag var inte ute efter nån satans rättvisa. Sån finns inte. Jag ville bort. Han ville döda mig.”
Fagerholms författarskap hör till de viktigaste inte bara i finlandssvensk utan också nordisk nutidslitteratur. Hon är inflytelserik men har samtidigt inga efterföljare – för det är hennes stil för säregen, paradoxalt nog genom att exponera språket som lånat, citerat, använt, kollektivt.
Vem dödade bambi? visar upp detta, men även en återhållsammare Fagerholm. Delar av romanen känns oavslutade eller för hastigt utredda och de stämningsskapande signaturgreppen behärskas visserligen fullt ut men går ibland på rutin. Trots det är Vem dödade bambi? som etiskt-episkt projekt, genom de frågeställningar den tar sig an och hur den tar sig an dem, avsevärt intressantare än så mycket annat.
Det är inte helt klart om Vem dödade bambi? hanterar sin problematik på ett fungerande sätt. Den upprepningsteknik som Fagerholm behärskar till fulländning får inte alltid stegrande effekt utan går ibland på tomgång och stjäl plats från fördjupad personskildring.